Jag kommer ihåg när jag var galen,
en död man i uppblåst kropp.
Ett tomt skal, ett torrt löv.

Barnet i mig hängdes
på galgen i mitt riktiga jag.
Ut gick mannen som låtsades
utan att veta att han låtsades.

Han gick i sömnen i drömmen.
Sedan knäcktes han, han bräcktes.

Naturens frön förgiftade
det förvirrade sinnet,
visade världen bakom
den osynliga dörren,
det bortglömda minnet.

Nere på knän i skogens mörker
skymtades en inre spegelbild.
Utsliten.

Fängslat inre låstes upp,
dörr efter dörr.
Den galne mötte den urgamle
och dörren stod på glänt.

Drömmaren vaknade till nästa dröm
där fel är rätt och världen upp och ner.
Där alla går blinda och döva
men inte kan sluta prata
om vad de tror de ser.