När du inte kan njuta av den du är hur ska du då kunna vara lycklig? Eller nä den du ä är instängd i ett fängelse som råkar vara din egna kropp. Hur ska du då kunna utvecklas? Hur ska du då kunna må bra i själen?

Och vad händer då ? då de cyniska mörka tankarna kommer. Då man blir en elak människa. Då man inte ser framåt, då man inte längre vill vara konstruktiv och jobba i en framåtrörelse. Då kan man bi en självdestruktiv person eller en person som säger nej hela tiden en person som ser hinder eller än värre skapar hinder för andra och för sig själv. Det är en person som inte känner lust och som tvivlar på sin förmåga, sina egna resurser. En sådan person får inte självkänslan, utvecklas inte, och blir inte en vinnare. En sådan människa är på mycket go väg att utplåna sig själv och risken finns att en sådan person även drar med sig sin omgivning i detta fördärv.

Då man inte kan vara sig själv för att man kidnappats och torteras av sin egna kropp. Då man långsamt stryps till döds av ens egna blotta existens. Då måste man befrias från sig själv för att ens kunna överleva. 4 år i helvetet och här är vi nu. Permanenta skador och ändå på väg mot en framtid, bort från den död som jag genomled.

Jag känner inte igen mig själv då jag står framför spegeln. Jag tar massor med bilder på mig själv för att på något sätt försöka förtär att det är jag. Jag har ärr över halva kroppen som jag inte vet var de kommit ifrån. Sår som läkt efter eksem. Jag vet inte vem jag är. Jag vet vad jag brukade jobba med. Jag vet vad jag har för roller och vad som förväntas av mig och vad jag själv kräver av mig.

Jag går igenom gamla texter som jag skrivit. Gamla sms. jag överväger att kontakta folk som jag brukade känna för att få pusselbitar kring vem jag är. Samtidigt tänker jag att det ka kvitta för den jag var då finns ändå inte kvar. Den personen är död sen så många år tillbaka. Och den sämre varianten av mig själv, den hemska varianten av mig, den sorgliga är också död. Lika bra det. Den kommer jag inte sakna.

Dom säger att jag ska komma tillbaka på något sätt. De säger att det är en lång rehabprocess. Det känns snarare som de har lyckats väcka mig till liv och som att jag har fötts på nytt och att jag inte längre kan något, inte vet något. Tiotusentals övningar, tiotusentals papper, och jag tror på det. Personlig coachning i mindfullnes. Hemliga samtalsgrupper, någon form av enkel terapi. Allt det där förbjudna får vi prata om, vi tillåter oss att prata om det. Allt det där farliga. Hela jävla skiten drar vi i och vi har alla gjort allt, det märks liksom. Jag försöker prata, jag som inte ens kan säga namnen på veckodagarna. Jag försöker prata, jag som inte kan minnas vad folk heter. Och jag försöker plocka fram mitt ledarego jag som inte kan förmå mig att klä mig inom en rimlig tid. Det tar evigheter att få på sig strumpor. Ändå har jag aldrig varit så mycket jag som jag är nu. Jag är död och jag är ändå mer levande än någonsin.