Jag lever i bensorusen emellan är jag en staty i en sarkofag, gömd på havets botten. Jag brinner inombords med en ond erektion som penetrerat min panna. Blommor faller som regn när min sjuksköterska konmer förbi med min medicin. Lika unika som snöflingor - jag ser Gud i henne. Lidande och tvång har jag lämnat för längesen; jag är barnet som brände upp byn för jag promenerar osynlig i stan - bara brottslingarna ser mig. De ser igenom en - smärtan och bräckligheten. Men de bjuder på en cigg. Världen fick guldet - jag fick det som räknas - min själs oändliga skaparförmåga - vad dom än säger så gjorde jag det på mitt sätt. På toppen är det jag, jag pissar på dom för vad som än ligger bakom livets och dödens mysterium kommer jag inte sakna någonting. För jag gjorde det på mitt sätt. Och jag var inte blyg.