Vem är det som skriver och ser
tanken viska onda ord i örat mitt?

Det är jag som ser mig själv se mig själv.

Jag ser en man med vilja,
en man som tror han vill vad örat hör,
men vill inget hellre än vila i vinden i anden.

Att släppa taget om svansen
och sväva upp med den brännande blåsten.
Att lämna kvar den som tvingar honom ner i jorden.

Han räds släppa grästuvan,
då galenskapens håla kan bli hans nya hem.
Hans baneman.

Skräcken håller honom kvar i mörker,
den bekanta smärtan som känns igen.
Ovetskapen om var nuets famn leder
smärtar mer i tanken.

Tron är svagare än greppet om tuvan
och Djävulens horn bockar han för
i ovetskapen om vem allt är.

Tanken vägleder vid varje vägskäl
och alltid leder den mot smärtan.
Varför släpper han inte tuvan
och svävar in i askan av svärtan?

Solen väntar, vingarna är osmältbara
för de flyger i hjärtats hetaste hörn.

Mörkret har inget gömställe där solögat stirrar.