ORLOVSMINNET

Oförutsägbar blev natten. Jag kom mycket för sent hem med tåget. Kroppens drifter blir alltid starkare med åren, de kunde liknas vid ett snöfall utan meterologiska planer. Jag ville komma hem, erotisk längtan. Därför att mörkret hade varit totalt ogenomskådbart under resan.

Hur många har sett framtiden byta riktning för varje tågstopp, därför att mötet med omvärlden upplevdes i ett plåtskal.

Tävlingsinriktad som en förare, kolonnledare av en Speedway trupp, som färdas mot norr aldrig mot Öster aldrig mot väster. Endast mot en nordpol, som blev söder, när vi kom hem till hållplatsen.
Vägen söker sig alltid hemåt och det skulle de andra passagerarnas väg också.
Vägen gick alltid längst bortom det som var passagerarnas mål, kunde därmed även förändras till en trygg hemväg.

Ingen mötte på perrongen när morgonen hade inträtt. Världens längtan förblev gryningslös.

Hela nattens mörker upprepades, nu med ett replay samtidigt som, missionsförbundarens enformiga bönekavalkad skapade ett minne. Med sorg, därför att alla åkte bort från färdriktningen.

Allt som blev kvar var en förunderlig, Alice i natten, hallucinatorisk känsla.

Jag åkte inte bort från verkligheten, det var de andra som åkte motvalls i livets färdriktning.
Vid tunnel genomgångarna gavs de trygga budskapen.
Icamannen sade, se visionerna. Se hur alla som hade det alldeles för tråkigt förut för att njuta, nu skådar det hallogena ljuset.

Mycket av njutnings dofterna kändes som från ett svettinpyrt gym, korridorerna fyllda av doften.
Den uppstod emellan alla de trånga säten, påträngande som en doft av mänsklig brunst.

Skidvallan doftade det eller snarare en stank, som av gammalt tjära från förr.

När denna köptes hos kvartersbutiken.

I varje tunnelgenomgång möttes jag av alla de, som var på väg ned till samma tåg och som nu åkte upp ännu en gång.
Endast för att då möta dem som skulle åka, för att återigen försöka fånga sin längtan.

Alla människor lida för sin lycka, det är bara att glida utför och in i lyxhotellets lobby.
Några hade skidorna fastspända på ryggen, det var som skannat från ett nyhetsklipp, ur en gammal svartvit film.

Alla kunde offentligt se denna händelse som numera klippt,klistrat och uthängt på sociala mediatablåer, de är i fyrfärgstryck.
Annorlunda var det ändå, för den som hade sett en gammal nostalgisk film.

Oförutsägbar var visionen i sin handling, med förutsägbarheten som sin hjältedyrkan.

Kanske skapad av Vem är vem, från hänt i veckan.
Aldrig kunde man där se det förfallna stängslet genom vilket ingången till masslakts platsen ordnats.
Därför hade alldeles för många renar har blivit jagade och i panik och sprungit rakt in i köttgrytan.
Med glada tillrop blev de av med köttet, ben renskrapades med en ovässad kökskniv.

Stor som en mammut bete i det förflutna är minnet, men nu är det nutid, gryninsljuset spirar.

Vem kunde se annat än att Bilderna var försvunna, beviset var oemotsägbart.

Filmen en acetat film, den håller inte för girigheten. Brinner upp i framtiden, utan att någon tänder brasan.

Solen stiger som en brandfackla och värmer hemvändarna.
Kärlekskrank klär jag av mig naken vid älskogsbädden i lägenheten.

© Bosse Juli 2021.