Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

KONSTRUKTIVITET



KONSEKVENS

Bilderboksblad

Med nöd och näppe kunde vi ha älskat med varandra, jag såg dig som en glimt ur ett förflutet ungdomsideal.
Såg din bild på Tv- n, hörde dina ord.

Åter anslogs en sträng av det förflutnas tankar.

Jag var plötsligt i dåtid och visste i kropp och själ hur du återuppstod, som en Fenix inom mig och vi pratade återigen med vandra.
Din föreläsning var över för den gången, även den här stunden. Både i nutid och dåtid, som i ett fysiskt medium värnande ett förflutet minne. Inget mera finns att säga, men våra ögon hade mötts.
I nuet blev det över en videolänk, förmedlad av ett telekombolag.

Blomsterpedistalerna i olika våningslägen, den strålande kraftfulla gemakspalmen på topp sedan vi små gröna undervegetationer på hyllorna där under.
Massan som förväntades andas ut dofter och bilda en mjuk miljö till det torra hårda.
Du var vetenskapsmannen, vi de elevmässiga jasägarna.
Eller var vi kanke den grund som påvisade sanningen i dina doktorandföreläsningar.

Nuet ger inget svar. Våra ögon söktes till varandra slumpmässigt, vad förväntades, skulle vi fortsätta kontakt eller var dina metamorfoser du dribblat med i ett par timmar.
Bara ditt försök att nå nästa trappsteg upp i Babelstornet.

Vår åldersskillnad var inte stor fysiskt, men mentalt stod vi på olika trappsteg, vem skulle stiga upp eller ned och i vad?

Ringklockan väckte mig ur tankevärlden, såg ut genom fönstret utanför till porten, där stod en främling med hörsnäckan intryckt i öronen.

Viftade upp mot mig, för att få mig att öppna.

Jag borde inte, men tryckte in portkoden, stängde och reglade min dörr.
Hoppades att jag inte behövde läsa i media dagen efter om ett överfall i någon annan lägenhet i fastigheten.
Jag hade inte beställt någon budavlämning.

Så hörde jag en smäll i brevinkastet och antog att det kanske hade varit en hemleverans av pizzor och på tillbakavägen ner, hade man passat på att dela ut sina reklamlappar.
Identitetslöst, storstadsyndrom man gick inte ens ut, för att köpa färdigmaten.

Kanske man inte ens pratade med någon.

Läste lite på den enkla reklamen, sms:a in dina önskemål.
Swicha betalningen till vår mottagningskod och Pizzan är på ditt bord inom en halvtimme.

Tanken gick tillbaks till tiden när jag med entusiastisk beundran, lyssnat på Eposet, om den glamour fyllda framtiden.
Förutspådd av en ung kvinna, som försökte få oss att inse att vi jäktade i onödan, då endast vi själva styrde över våra liv och behov.

Tankfullt letade jag efter en smörgås, hade blivit hungrig av att öppna för matleverans till någon annan i huset.


Ögonen som sökte, jag var åter i det förflutnas minne, lyckliggjord för att jag var utvald för framtiden den här gången.
Minnet var en lögnare eller var det den den fysiologiska tiden som hade gett mig realkomponenter för att nu bättre kunna bedöma det förflutna.
Vad som var en euforisk predikotext, värdig en historisk profet, lyste tydligt som en blinkande reklamtext, ren symboliskt inne i mitt huvud.

Jag kanske numera förstår, skillnad på dröm och verklighet.


Det var 40 år sedan då var vi nästan jämngamla, hade den biologiska klocka börjat sända ut sina signaler den gången. Vi var ganska många i salen som lyssnade, värmen fokuseringen, våra kroppar sände ut feromoner likt bina i en kupa.

Drottningen stod, läste troligen omedvetet av publik, responsen och den gav repulsion.

Tiden styrde, svärmen av ideer, flög ut. Sökte sig till sitt mål, men styrde vi tiden?
Kunde vi förutse kvalliten och hållbarhet i våra drömda visioner.
Vår rädsla för att förlora kontrollen behärskar oss.
Nu var detta åter här i realtid, som en tanke i nuet.

Allt handlar om att leva i kontakt eller leva med frånvaron av kontakt i nutidens medierespons.
Detta predikas, som ett Bibelord.
Värdesäkert och att efterlevas.

Numera till och med förlitar vi oss på födoämnes leverans via ett anonymt bud inkallat med teknikens hjälp.

Våra fysiska kontakter är snart minimerade, medan vi styr och med stor säkerhet kan undvika känslomässig tidsmanipulationer.

För nu som då styrdes dessa av den enda sanna klockan, biologin eller elektrokemin, kunde man kalla det.
Massan av de sönderfallande molekylerna ja ända ner till kvarkarnas dans i ickerymden.

Allt, kanske något, kunde eventuellt ha påverkat tiden. Kanske ifall våra ögon hade mötts, i en mikroskopiskt lång stund av denna subkutala enhet av våra liv.
Synd att vi numera bara möts av dessa ettor och nollor, ledande icke ledande funktioner, som bildas i nuet hos vår omgivande världsbild, skapad endast av vår hjärna.

Vad hade skett, i dåtida nutid. Ifall vi hade älskat med varandra, fysiskt, den gången, när vår framtidstro var gemensam.
Kanske världen då, hade förändrats till vår drömda världsvision.

Dualiteten är en fysisk kraft, större än det singuliära monstret.

© Bosse 24 juli 2021.




Prosa (Kortnovell) av Bossepoet från Österbotten
Läst 30 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2021-07-24 10:57



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Bossepoet från Österbotten
Bossepoet från Österbotten