Jag faller i drömmen vevar med armarna som om jag kunnat förvandla dom till fågelvingar med skruden mörklila som formen av natten.

Regerar bara vargarnas tjut.
Jag tror inte men jag vet - alla mina rörelser och alla mina gester ska forma en bön.
Att en vakande siluett fri från skugga och form läser mig.
Räddar mig. Tar min förbannelse till Namn, Tsirk, Cirkus Krist och ger mig en andra chans.

Att falla på samma plats där uppenbarelser föds och djuret dör, återföds.
Förhärligad och renad gifter jag mig med natten och ber att aldrig få be igen.

Att vila i famnen av min unga mamma - jag minns inte barndomen den skulle lika gärna varit en dröm hopplösa högar av foton av en främmande lycka; ett barn fritt med tusen ansiktsuttryck.

Och jag ser den genomskinliga övervakaren vara mig själv.
En spegel bakom mina ögonlock är drömmen - denna sorgliga kretslopps eviga saga att universum försöker hitta sig själv.