Jag sitter i ett vitt rum med fyra blå fåtöljer. Det är inga tavlor på väggarna. Allt ser så himla tråkigt ut här. Jag börjar tänka, hur kunde jag hamna här? Men mina tankar avbryts av att det kommer in en kort kvinna. Hon presenterar sig som Doktor Lavén och att hon arbetar här på BUP. Vi sitter helt tysta en stund och tittar på varandra. Jag ser en kort kvinna med brunt kort hår, bruna ögon och färgstarka kläder. Undra vad hon tänker om mig? Jag tror att hon ser en lång tjej med blont hår, blåa ögon och helt vanliga kläder. För det är så jag ser ut. Men jag känner mig helt svart både på insidan och på utsidan. Hoppas att hon inte ser det. Mina tankar avbryts för andra gången av att Doktor Lavén säger:
- Du kan kalla mig för Bibbi.
Jag nickar till svar. Sedan blir det tyst en stund till. Jag vet inte vad jag ska säga. Varför säger inte Bibbi något? Men tillslut avbryts tystnaden av att Bibbi säger:
- Kan du inte berätta vem du är?
Jag hör mig själv säga att jag heter Isabelle, jag är 15 år och går i nian. Jag hinner inte säga mer förrän jag känner tårarna på min kind. Bibbi räcker mig en servett. Jag torkar tårarna och säger:
- Det här är första dagen som jag grinar på tre månader.
Bibbi ser frågande på mig.
Det känns som om jag lämnar min egen kropp och sätter mig i fåtöljen bredvid.
Jag hör mig själv berätta hela min hemska berättelse från början.

Jag kommer hem från skolan, dörren är inte låst. Jag går in som vanligt och i köket hör jag mina föräldrar. Mamma är söndergråten och pappa ser ut som ett litet barn. De vill att jag ska sätta mig hos dem för de ska berätta något. Jag frågar om det är något fel på mormor eller morfar. Men de skakar bara på huvudet. De är helt tysta, varför kan de inte säga något? Tillslut säger pappa:
- Jag har träffat en annan, jag flyttar till USA ikväll med henne och hennes dotter.
Pappa ger mig en kram och går iväg. Efter en stund hör jag honom slå igen ytterdörren och en bil kör upp på våran garageuppfart. Jag springer fram till fönstret och ser pappa kliva in i bilen. I bilen sitter det en kvinna och en tjej i min ålder. Jag går tillbaka till mamma och frågar vad som händer.
- Jag vet inte gumman. Allt hände så plötsligt.
Jag ger mamma en lång kram och sedan går jag upp på mitt rum. Jag vill bara vara ifred.
Jag sitter på mitt rum i några timmar och bara stirrar rakt ut på ingenting. Det finns ingen värld runt mig längre. Tillslut somnar jag.
När jag kommer ner morgonen efter sitter mamma i soffan och stirrar rakt ut, hon bryr sig inte att jag är där. Jag bryr mig inte om henne heller. Jag struntar i frukosten och smäller igen dörren efter mig. Sedan springer jag hela vägen ner till centrum. Vill bara känna smärtan i benen. Jag går in på pressbyrån och köper en kaffe och tar tåget till skolan. På tåget träffar jag mina kompisar, men jag går bara förbi dem och sätter mig själv. Jag känner att de tittar på mig men jag struntar i det. Tågresan känns som flera timmar, fast det bara tog en kvart. I skolan går jag helt själv och sitter bara och stirrar på lektionerna. Det är ingen som märker att jag är där, alla behandlar mig som luft. De två sista lektionerna skolkar jag ifrån, det är ändå ingen som märker om jag är där. Istället åker jag in till stan, där ingen känner mig. Jag går runt och tänker. Tittar lite i affärer. Tillslut gör jag något som jag aldrig hade tänkt mig att göra, jag snattar. Förstår inte varför jag gör det. Men jag tror att jag gör det för att få spänning i livet. Väl hemma igen sitter mamma kvar i soffan, fast nu sover hon. Jag går upp på mitt rum och provar tröjan som jag snodde idag. Den var extra snygg bara för att det var stöldgods. Jag går ner igen och försöker väcka mamma, men hon sover lika tungt. På golvet bredvid henne ser jag en urdrucken vodkaflaska. Jag kan inte tro det, pappa har stuckit och mamma sitter hemma och dricker. Varför kan inte mitt liv vara som det alltid har varit? Jag går ut igen, orkar inte vara hemma. Allt är så svårt där. Jag går ner till centrum där alla ungdomar brukar hänga efter skolan. Jag ser mina kompisar, men istället går jag fram till skolans stökgäng och frågar om jag kan få smaka en cigg. Jag vet inte varför jag gör det, men hela mitt liv är upp och ner. Så varför kan inte jag ändras då? Vi står där i en grupp och röker och bara snackar med varandra. De är faktiskt riktigt schyssta. De frågar om jag vill följa med dem på fest i helgen.

Mitt i när jag berättar min berättelse känns det som om att allt blir verklighet igen. Jag kommer tillbaka till min kropp och tårarna börjar rinna på min kind. Jag låter tårarna rinna, all ilska ska ut ur min kropp nu. Jag vill att det ska bli bra igen. Bibbi frågar mig om jag gick på festen. Jag säger:
- Ja, det gjorde jag.
- Var det kul?
- Ja, det var det. För där kände ingen mig och jag fick uppmärksamhet. Jag var en av dem.
- Vad hände efter festen?

Jag börjar åter igen att berätta.

Jag fortsatte att umgås med de människor jag träffade på festen. Jag var inte så ofta i skolan. För där var jag osynlig för klasskamraterna och jag började jämt bråka med lärarna. Så jag orkade inte med det. Det var lättare att inte vara där. Allt blev bara värre, jag började snatta varje dag, jag drack och jag rökte. Bara för att jag ville bli accepterad av mina nya kompisar. Men nu känns allt fel. Jag skulle inte ha gjort allt det där.
- Vad sa din mamma? Märkte inte hon att något var fel, frågar Bibbi.
- Nej, hon tänkte bara på sig själv. Hon började dricka mer och mer för varje dag. Tillslut kom jag inte ens hem på kvällen, jag var rädd för att hon skulle ha druckit för mycket. Jag sov antingen hos någon kompis eller i parken. Allt annat var bättre än att gå hem.

Jag kan inte sluta prata. Jag vill att Bibbi ska få höra allt. Jag börjar berätta vad som hände tidigare idag. Mina kompisar hade länge pratat om att de skulle skriva in mig på deras vägg. Jag ville verkligen vara en av dem då. Jag hade alltid en fasad när jag var med dem. Bara för att få uppmärksamhet att jag var någon. Vi gick till gångtunneln där deras vägg var. Vi tog fram våra sprayflaskor och började spreja in mitt namn. När vi nästan var klara hörde vi att det kom en bil. Vi tittade bakåt och såg två poliser komma emot oss. De andra sprang iväg men jag hann inte tänka och poliserna tog mig. De började prata med mig men jag hörde inte ett ord av något som de sa. Istället började jag grina och hela den här berättelsen berättade jag för dem. De försökte trösta mig, men tårarna blev bara fler. De satte mig i bilen och jag trodde att de skulle köra mig till häktet. Då började jag att grina ännu mer. Men istället körde dem mig hit. Jag hade inte en aning vad det här var för ställe. Jag kände mig helt borta i början. Men nu känns det bättre igen. Jag önskar att jag kunde få tillbaka min mamma igen, för pappa har jag redan förlorat. Jag hör en knackning på dörren och tystnar. Bibbi går och öppnar dörren. Där ser jag min mamma, hon är helt söndergråten. Hon springer fram till mig och ger mig en stor kram.
- Förlåt gumman. Jag har varit en dålig mamma och bara brytt mig om mig själv. Förlåt. Jag blev så rädd när polisen ringde och berättade allt för mig. Jag ska söka hjälp, jag tror att jag behöver det. Allt ska bli bra nu gumman. Jag ska prata med skolan och se till att allt ordnar sig igen.

Sedan hälsar mamma på Bibbi. De sitter och pratar med varandra ett tag. Hon berättar för mamma om vart hon kan ringa för att få hjälp med sina alkoholproblem och hon tycker att vi ska gå i terapi. De bestämmer även att jag och mamma ska komma tillbaka om två dagar för att berätta hur allt har gått. Vi reser oss upp och sätter på oss jackorna. Bibbi kramar om mig och säger:
- Allt kommer att bli bra.