*
jag minns de där åren av
drömmar som brast
gång på gång

och känner att minnena skaver
bakom ögonlocken och
att de vill höras men jag varnar;
de gör ont

och hjärtan brast
trots löften om att alltid älska
men löften är ingenting
och jag minns hur jag 
tappade tron ännu en sista morgon
då jag återigen mötte
vinglas i skärvor över golvet och
en mamma med kinder som
gått igenom
regnstäder utan paraply
jag minns gråt i strupen och
andetag för tunga att andas
jag hör skriken i öronen spelas
om och om igen och känner hjärtat
dunkadunkadunka
och nästan värka sej sönder
trots att det blivit trasigt
föralltid under de här åren
och jag förstår inte
hur det nånsin ska kunna bli helt igen

för jag har blödande sår under huden
där inga plåster går in
och minnen att dela
med ingenalls vilket gör dem så
oändligt mycket tyngre att bära på
sagor om svidande svek, brända löften
och bortsprungna pappor i natten
sagor med huvudpersoner
alldeles för små för
skrynklade bröllopsfoton
och en mamma och pappa itu

att fortfarande inte våga somna om nätterna
i rädsla för att vakna fel
att vakna till skrik och trasiga tallrikar
vinspillda mattor och knytnävar
en rädsla som inte växer bort
en rädsla som blivit verklighet
det är inga monster under sängen
utan älskade föräldrar
att aldrig mer tro på
 
*