BIDRAGSSÖK ".

Alla budskap är inte goda, nu när min ångest tillät åter hjärnan att tänka enkla tankar. Undrade därför endast var hade jag varit? Min kropp, min hjärna berättade att det var i ondskans och okunnighetens boning.
Som en åter uppspelad sekvens såg och hörde jag, platsen där jag nyss suttit.
Väntrummet, där man satt ensam, men fick under tiden höra på litanian från, inte den besökande, som blev tillplattad. Utan från den entonigt mässande personalmänniskan.
Det finns så många som det är synd om, socialsekreteraren vände sitt deltagande ansikte mot mannen i besöksstolen.

Han kände att han luktade illa av otvättade gamla kläder.Han fick inte börja svettas nu, för då blev väl samtalet slut i förtid.
Förklarande fortsatte hon och tittande vänligt ut mot fönstret på sidan om honom.

”Det är många som inte har råd med en semester. Barnfamiljer, ja ensamma mödrar som aldrig har råd att gå ut på nöjen och träffa sina gamla vänner, kanske åka till någon semesterort och få känna sig levande igen. Vi måste prioritera, det förstår du väl.”

Vad pratade hon om, han såg ned på sina händer. Han var ju här för att få hjälp med bostad, ingen hyresvärd ville ju ha honom, snart blev det vinter och härbärget var fullt med behövande.
Du får försöka leta bland släkt och vänner, någon känner du väl som du kan bo hos, du som är så gammal måste väl känna många människor.

Svaret kom på hans försök att försöka nå igenom hennes tankemask. Undrar om hon hör vad jag säger?
Tanken fanns inom honom men han fick inte låta den synas i besvikelsen, tårfukt i ögonen var ingen bra metod vid hans ålder.
Vad gjorde han sittande här, han visste att han var för gammal för att vara ett intressant objekt. Något bra klättermål på karriärstegen var han inte.
Ensamstående gråhårig, sjuklig i övre pensionsåldern var man en marginal. Knappt värd att offra bläcket på från den kommunala pennans blekblåa bickfärgade stift, till att skriva avslås under ansökningsblanketten.

”Du har väl något på kistbotten ändå, du skrev att du arbetat på Volvo. Det gav väl dig en bra pension”, skrattade hon med lätt skämtsam ton och samlade ihop sina papper.
Försökte hon lätta upp stämningen med att låta skämtsam?

Han förstod att samtalet var slut, han förstod och att han reagerade fel när han inte verkade förstå att han skulle resa sig. Tacksamt bugande trots att han inte hade fått något.

Hon Reste sig och sade vi hör av oss när jag tagit upp ditt ärende, men gå till kyrkan och fråga, de brukar alltid kunna hjälpa. Trots att de har ganska mycket nu med behövande, från den stora flyktingströmmen i världen.

Du läser väl tidningarna. Du som är så gammal vet väl hur svårt vi har det i samhället. Med en ökande corona, nu måste vi prioritera.
Dörrspringan till rummet knuffades upp av en rullstol.
Nu var det visst jag på tur eller var det bara en fortsättning på berättelsen, den som jag nyss fått lyssna till.
Anade likgiltigheten som ett välredigerade spår, allt förblev inprogrammerat i tankarna på den nya rullstolsmannen. Alla budskap kan berättas åter och åter igen.
Outtalade förblir svaren på budskapet, som nu skulle återupprepas med ny aktör.
Han hävde sig upp på rollatorn, med dess tröstfulla stöd och knuffade sig ut genom dörren, för att ta sig fram till hissen.
”Vi hör av oss hörde han som avskedsord, du har väl redan lämnat telefonnummer”.
© Bosse 18 augusti 21.