Till min älskade hustru Sofia

Bland de dyrbaraste stunderna jag haft i mitt liv
är de stunder jag har med dig.
Dagar då vi promenerar under stjärnorna,
då vi ätit goda middagar och druckit vin,
men också dagar då vi hållit varandras händer
och samtalat om livet, om glädjen och om sorgen
om att vara stark och sårbar på samma gång.

Det är dina ögon jag vill se in i en gång,
då mina är trötta och mätta på att leva,
då dina händer känns rynkiga i mina,
och barnen vuxit upp.

Då kan vi förhoppningsvis berätta för dem
och för våra barnbarn om när vi drömde stort
och hur vi sedan lyckades med allt.

Bland guldkornen kommer naturligtvis finnas,
hur du fann mig, där jag stängt in mig bland vänner
och arbete och gömt nyckeln till kärleken långt,
långt borta någonstans.
Hur du vann mitt hjärta bit för bit och hur du rövade
bort mig från världen, in till ditt hjärtas mäktiga salar.

Låt oss alltid minnas hur dyrbar kärleken är,
att så många söker den och jagar efter den,
utan att någonsin finna den.

Tillsammans med dig har jag funnit kärlek som stora vatten,
som väldiga eldar i natten, och som åskans dån.
Men också som lena stenar på stranden,
som barns lek och skratt,
som i den första förälskelsen.

Låt oss samla alla minnen djupt i våra hjärtan,
och skapa nya så länge vi lever.

Du är mitt hem, Sofia.