Ut ur dimman



Som en pojke letar och letar,
efter skatten i sin lek,
så letar vi alla efter något,
från den tid då vårt livs gnista tänds,
och vi stiger in i världen.

Det lilla barnet, pojke eller flicka,
har en nyfikenhet,
en tro på att allt är möjligt,
fram till en viss tid i livet.
Djupt inne i sagans värld,
bland troll och tomtar,
älvor och häxor,
bor de, mitt ibland oss.

Månen och stjärnorna,
är hans vänner,
djuren en del av hennes familj,
det lilla barnet,
som litar och tror på allt och alla.
Sedan någonstans,
stängs en dörr,
och en dörr till.

En vän försvinner bort,
och sedan ännu en.
Erfarenheten,
kommer på besök,
även till den som är liten ibland.
En hund som varit kär,
en tass som fattas i barnets hand.
Hur svårt är inte farväl,
när man är liten,
det krävs så lite för att,
sprickor skall uppstå i glaset,
för att tron på det goda,
skall vackla,
skaka till,
inte vara lika självklar.

Så fort går tiden,
rusande fram,
som vattenbäckar,
som forsar mot ett stup,
för att sedan blandas upp,
och föras bort, långt bort.



Hur många gånger förblir inte,
en del av de dörrar
som slog igen när vi var små,
fortsatt stängda,
och mossa,
söker växa på dess tröskel,
allt de vi håller inne,
det glöms bort,
vi tänker inte på det mer.
Cement som sakta stelnar,
för att aldrig mera formas,

så kan också vi,
när vi nått en viss ålder,
bli färdiga människor.
Håll dig borta från det,
jag vill inte leva så,
Inte vara fågeln i en bur,
låt ingen plocka dina
blommor när du är ung.



Låt hellre stormarna komma,
och skaka de murar vi byggt,
de fästen vi gömt oss bakom.
Inte är det väl så att vi föds bara en gång,
jag vill födas på nytt om igen,
så länge jag lever,
se ljuset som för första gången,
dra mina första andetag,
ännu en gång.



Det lilla barnet som ler,
ett leende som rymmer en hel värld,
om vi ser efter.
En bukett med rosor,
kärleken måste vara evig,
när det finns så vackra ting,
i det som blommar idag,
och är borta imorgon.



Kom du som skapat allt,
och fyll mig,
häll din ström av liv,
ner i djupet av min källa.
Det lilla barn inom mig,
som var nyfiken på allt,
och som trodde utan gräns,
väck det på nytt, allt vad det levde av,
låt det strömma genom mig,
som solskenet i en trädgård,
bli till vind i mina segel,
om igen.



Ja, riv ner mina murar,
och fästen,
låt de dörrar som var stängda,
springa upp på nytt,
låt den tro,
som en gång sänkts i mörker,
stiga upp på nytt ur djupen,
och skapa det liv inom mig,
som aldrig någonsin kan dö.



Jag önskar vara som ett barn,
men med erfarenheten av en man.
för mig till mittpunkten av mitt liv,
ställ mig där jag kan se min historia,
teckna sig mot himlen bakåt,
Där nuets strömmar flödar genom mig,
varje fiber av min kropp,
och framtiden ligger för mina fötter,
redo att beträdas, och bli upptäckt!



Jag önskar leva mitt liv fullt ut!

Besök gärna min hemsida för mer dikter och tankar om livet:
www.minaordomlivet.se