Nyligen pratade jag med mamma av en av barn som drabbades av gänget i Åkersberga.
Han var före detta elev i Solskiftens skola.
Han var dragen i gäng med hot för övergrepp, dragen till knarkhandel och knark konsumtion
Han gick i samma klass som min son.
Han ville inte drabbas på samma sätt som min son.
Han fick uppdrag av gänget att trakassera min som. Det gjorde han dagligen och utmanade andra klasskamrater göra samma sak.
Sonen var kallat för bög., slagen, hans ute kläder var ned kissat och stoppas i toaletten.
sonen fick gå hem utan jacka i kyla och blivit sjuk flera gånger.
han fick skador efter blivit slagen och var tvungen att stanna hemma. fick läkarintyg.
mina polisanmälningar och anmälningar för våld i skolan lags ner ( som vanligt)

Klassansvarig pedagog var bästa kompis till SOC chef och chef i avdelning för ”barn och familj” som mörkade flera fall av barnövergrepp i kommunen.
Detta klassansvarig pedagog inte motverkade trakassering i sin klass men medverkade.
Hon var ständigt otrevlig,, ignorerade mina signaler och krav att sluta trakasserier.

Vad gör min sons ”klasskamrat” nuförtiden?
Som andra vanliga före detta medlemmar i gänget som var dragna där som barn – ingenting och mår dåligt, plågats av rädslor, psykos anfall. Vågar inte gå ut. Orkar inte jobba eller studera.
Ung människa – men helt förstörd.

Jag träffade igen pappa till ett annat barn som drabbades av gänget i Åkersberga.
flickan som också var före detta elever från Solskiftens skola.
Hon också som barn var dragen i gänget, utnyttjad, dragen till knarkhandel och knark konsumtion.
Hon säljer knark – tvingat att jobba för gänget. Då och då inlagt på psyke.
Jag skrivit om henne tidigare.
Pappa sa att han frågat henne om vad som hände (frågat en gång (( efter alla dessa år)).
Hon ville inte svara (förstås)
Jag fick fråga min son upprepande under tre och en halv år tills jag hittade rätt stund och rätta omständigheter. När han äntligen bröt tystnaden skakade han av rädsla och sa upprepande ” de sa att de kommer döda mig om jag berättar!”

När jag tagit upp det som hände med sonen - med en cheferna i Söra skolan och Solskiftens skolan fick jag av de tjock dokument där stå vad de gör om barn drabbat av våld –hur de motverkar och förebygger våld i skolan.
Som jag uppfattar – det räcker att det stå på pappret att de gör det.
De redovisar det till högre instans och det räcker.
Barn utsatts på skolgården under personalens närvarande. Föräldrarna larmar i massvis.
Ingen reagerar.
Flera hundra barn fick livslånga skador. Deras liv förstörs för alltid.
Det spelar ingen roll.
Men det finns dokument – skolan gör ingenting fel.

De som drabbades var i bästa fall ignorerat.
Kanske hånat och utskrattat.
I mitt fall dömd till brått när jag försökte komma till rätta.
Jag är offer till justitiemord i detta tystnandes samhälle.
Och (som DO formulerar för mig) – mitt fall är inte aktuell för detta samhällets utveckling.

När jag ringde till Täby polischef med krav att ta upp sonens fall - skrattade hon och hennes kollegor på mig - ”det är hon som ringer igen”.
Var är det för polis som skrattar på mamma till våldtagen barn? är det krav att utreda barnvåldtäkt låter som orsak att skratta.

Det påminner mig lite den period när jag kom till Sverige med min då 5 månaders gammal son.
Det var vinter. Vi var hemlösa under 2 månader. Jag tillhörde Österåkers kommun. När jag ringde till socialkontoret Österåker – de skrattade på mig - ”det är hon- ryska - som ringer igen”.

De föräldrarna till barn som drabbades av seriebarnvåldtäkter i Österåker kommun tänker på det som hände med deras barn hela tiden – de föräldrar som inte söker tröst i alkohol och missbruk.
De går inte annars.