Tisdagen den 4 maj 1976.

Jag fyller 11 år imorgon. 

Det blir presenter och kalas. 

Pappa står och tittar på mig 

i dörren när jag ska somna. 

Mamma kommer hem från 

sitt jobb på morgonen och 

kramar mig och önskar grattis. 

Glad i hågen går jag till skolan.

Studsar med min nya basketboll. 

Solen skiner och fåglarna kvittrar. 

Livet känns härligt och underbart. 

Klockan halv 3 är jag på väg hem 

över skolgården och ser att min 

mamma och storebror står och 

väntar på mig en bit bort. 

De ser väldigt allvarstyngda ut 

min bror berättar att pappa är död, 

att han har tagit livet av sig. 

Den följande tiden får jag inte 

så mycket stöd med krishantering 

och sorgearbete utan lämnas ensam 

i min chock och med mitt trauma. 

Jag går in i ett postraumatiserat 

tillstånd i vilket jag förlorar 

kontakten med verkligheten 

men ingen i min omgivning 

lägger märke till det och själv 

så är jag medveten om att det 

är något som är fel men jag 

har ingen att prata med. 

Min styvfar mobbar mig och 

mamma är i en annan värld. 

10 år senare så är jag schizofrent 

psykotisk, bland det värsta som

kan hända en människa, och än 

idag så lider jag sviter i form av 

ett psykosomatiskt trötthetssyndrom 

och även en återkommande 

gränspsykos. Livet kan vara väldigt 

grymt, hårt och orättvist mot 

åtskilliga människor och jag säger 

bara: Älska och samtala med ditt 

barn. Glöm inte bort det när

det krisar. Var sjätte timme så tar

någon sitt liv i åldrarna 15-29 år.