Älska ej den som du vill jag ska vara.
Älska mig bara för den som jag är.
Så de dagar då jag ej mig själv ens kan klara
att älska mig själv, vill jag att du är här,

och fyller mig upp med den kärlek jag sakna.
Dränera dig själv så jag åter kan le.
I det mörkret där livsgnistan åter ska vakna,
kan jag sluta att ta och kan börja att ge,

och kan se dig igen, dina ögon är våta,
men strålar så jag ej blir dyster igen.
Tillsammans av lycka vi då kunde gråta.
Min själ ger mig åter en lyster igen.

Stärkt av de pulsslag jag hört då jag lutat
mitt huvud mot dig och du slutit mig om,
då allt ödsligt jag känt inom mig det har slutat,
har slutat att kännas. Det är faktist som

att allt ödsligt som ekade åter är dämpat,
och jag rest mig ur askan av kärlek du gav.
Du min älskade vän, du som tappert har kämpat,
kämpat för oss så din kärlek gått av.

Då har jag blitt den starka och kan då ta upp staven,
och kan springa mig trött och kan kämpa och gå.
Jag kan bära dig, leda dig, hjälpa på traven.
Jag kan älska dig såsom du älska för två.

Då kan jag ge tillbaka jag kan vara den klippa,
som du lutar dig mot och ger åter fast mark,
och med kärlek jag ger så kan du nu få slippa,
att vara den starka när du gjort mig stark.