Shit, jag som bara ville vara singel och knulla lite. Istället sitter jag med tio mobilnummer, fladdriga dejter som inte leder någonstans och ett futtigt ligg. På två månader. Har kroglivet förändrats sen sist, eller har jag blivit sämre på att utstråla den där fuktiga kåtheten som automatiskt sorterar flickorna i två grupper; han äcklar mig, han ska få ligga med mig. Hur kommer det sig att jag plötsligt sänder dejt- och nummersignaler?

I onsdags höll allt på att kantra över åt helvete. Frågar flicka om dejt på ställe A. Hon bangar, jag ringer naturligtvis nästa och bestämmer träff på samma ställe, samma tid. Hon tackar ja, från ingenstans. Sen ångrar sig mitt förstaval, jag måste dissa henne, hon blir uppenbart sur. Man får sitta och oroa sig två timmar över några glas vin, kanske går hon förbi, hon bor ju 50 meter härifrån. Och inte ville flicka 2 följa med hem efter drinken.

Sugen som jag är löper jag ner mot Berns, träffar lite kompisar. Det blir öl följt av Solidaritet, ytterliggare ett nummer. Inget händer, aldrig händer nåt. Jag tycker mig jobba metodiskt, selektivt, skjuter in mig på kvalitet, får respons, god respons, men inget händer. Inget händer!

Jag kan ha nått en insikt. Ett nummer som inte blivit förankrat djupare än siffrorna på displayen betyder ingenting. Kunder lika gärna fipplat upp hitta.se och chansringt efter överkåta 45-åringar med håriga underliv och taskig självbild. Nu ska jag fortsätta ringa på mina nummer, det är lördag. Men ju fler jag ringer och ju fler som väntar med och svara, desto djupare trycker jag mig ner i fuck up träsket. En slutlig brasklapp; snackade med min tjejkompis på msn, denna textseries ursprung. Hon är hemma igen och vill ses, anar vi en vändning eller blir jag lurad igen? Får jag någonsin pussa henne? Shit vad spännande, jag måste fortsätta!