Förr eller senare kommer ögonblicket då en slarvigt ihoprafsad värld bara rasar samman. Min sommarvärld byggdes av mobilnummer och som jag skrivit tidigare, fyllenummer är en bräcklig grund att bygga relationer på. Nu är allt slut, inga fler nummer att ringa, inga fler sms att vänta på. Semestern är över, liksom sommaren att döma av himlen utanför och jag saknar allt redan.

Dödsrycket var oväntat och abrupt, ett hastigt påkommet hembesök hos Malin en lördagmorgon. Vi hade druckit en onödig skumpa ihop på Whiteroom, en väl investerad tusenlapp för en timme senare låg vi och hånglade i hennes skabbiga studentrum. Hon hade stora bröst och ännu större vårtgårdar, ett hemskt ord, jag vet, men hon hade verkligen Vårtgårdar, ljusrosa, svårt att säga var de slutade, nånstans vid naveln typ. När jag senare släntrade hem var det ljust, men inte sommarljust utan ett sken vars enda syfte tycktes vara att avslöja äckel som jag själv, en ful människa som fått sig ett nyp.

Och nu sitter jag här som en avdankad Sven Nylander. Vi sitter båda i grå mjukisbyxor, slötittar på maraton och lite förvånat frågar oss om allt verkligen är över nu? Kommer vi någonsin få uppleva något liknande eller har tiden lämnat oss och var ska vi ta vägen? Sven och jag tar en sipp pissljummet kaffe som puttrat sen i morse, vi kliar oss i skrevet och ler och tänker att, fan, det var värt varenda minut.