Det är sannerligen någonting skrämmande med de psykiskt friska människorna. De som inte är som vi. Avdelningen är ett kapsejsat fartyg. Vi flyter omkring och famlar efter en räddning som inte existerar. Vi är fast övertygade om att läget och situationen är fullständigt hopplös. Jag vet inte vad som är en hallucinationer och vad som är verklighet och tiden är krökt runt sig själv. Vilket årtionde är det egentligen? Varför ringer inte mamma? Är mamma död? Hon kan väl inte vara död? Farbror Överläkaren står som en stolt härförare mitt i det obeskrivliga kaos av mänsklig plågad misär och förtvivlan som vi osynliga och bortglömda individer utgör. Vi är de utrangerade delarna i ett fullkomligt hårt och hänsynslöst samhällsmaskineri. Vi är inte önskvärda på de lyckliga nöjesfälten och på de psykiskt friska människornas fester och mysiga samkväm. Allt måste ha gått snett från början. Sobril får man bara om man kan spela tillräckligt ångestfylld och allmänt knäckt och miserabel. Annars så sitter vi i korridoren och väntar på middagen och på just den skötaren, han med glöd, entusiasm, och jävlar anamma. Jag kan inte minnas hur det var att vara frisk. Jag kan inte komma ihåg hur kärlek känns och min dödslängtan kommer i bråddjupa skov som skär i min kropp och själ. Överläkaren gömmer sin osäkerhet och skräck bakom en fasad av vänlig men väldigt bestämd överlägsenhet. Han är inte förtroendeingivande så jag drar mina galnaste surrealistiska haranger för honom för att han ska bli mer mänsklig. Jag vill absolut inte bli utskriven och åka hem till ett liv som består av ingenting. Att vara ingen i ett ingenting. Dricka folköl tillsammans med kompletta idioter. Jag har det så mycket bättre här på den fantastiska avdelningen i ett konstigt slags kollektiv och gå myrsteg i den långa korridoren. Försöka få åtminstone någon att le. Jag minns inte min mamma och pappa. Jag minns ingenting. Ska få min nattmedicin nu och höra det ljuvliga god natt av guldsjuksköterskan Lena. Jag är inte rädd för henne trots att hon är psykiskt frisk.