Världen består av en massa
små problem
som jag inte omedelbart – eller alls -
förstår,
men som diskuteras
i väldiga volymer,
vars lösningar jag inte heller förstår

Jag lever i sekunden,
brödtugg efter tugga bröd,
kaffeslurp efter slurp,
men om mig sveper månader, år,
decennier, halvsekel,
vartefter djupnar och ljusnar rymderna

Alla jag läser har dött
Orden ligger och svallar

När jag skrev mina dagböcker
på 1960- och 70-talen,
hade jag ingen publicering i åtanke;
jag skrev bara, la undan, slog ihop,
och läste aldrig det jag rafsat,
förrän nu 2020 – 21

Så jag var ärlig, tänkte aldrig efter,
skrev saker jag aldrig skulle ha sagt,
men nu högläser jag anteckningarna;
spelar in dem

Det är en helt annan historia .
och fruktbar,
ledsagar mig mycket längre
in i det mänskliga,
där jag upptäcker mig själv
som process

Ingen annan skulle ha berättat för mig
det jag berättar

Jag tror ”jag” ser de tidigare versionerna av ”mig”
objektivt,
ser den som blev den jag är,
och som jag tar sats i när jag fortsätter bli,
alltid i en följd av figurer, i en figurföljd,
alla med pennan till reds och ett anteckningsblock

Det är inte lätt för materia
att vara personlig
Därav dessa många bekymrade sinnen,
ångestridna enheter klädda i kött och ben,
som kastar sina skuggor bort från solen