Det är en måndag i november och frosten biter. Jag sitter på kontoret och himlen är faktiskt blå idag efter veckor av regn och mörker. Intensiva solstrålar letar sig in genom mitt fönster. Jag vänder näsan mot solen, blundar och drömmer mig bort till en sommardag vid medelhavet..

.. Långsamt vaknar jag av att rummet badar i morgonljus och solen sakta värmer mitt ansikte. Jag hör fåglar kvittra i periferin. Jag sätter mig upp i de vita, skrynkliga lakanen. Jag befinner mig i ett litet stenhus jag hyrt i södra Italien. Det är morgon, det är tyst och lugnt här i den lilla bergsbyn. Jag sveper en tunn morgonrock runt mig och kliver i ett par innetofflor för att slippa det kalla stengolvet. Jag tittar ut en stund genom fönstret i köket medan kaffet bryggs. Jag ser en traktor långt borta på en åker, troget puttrar den under solen. Ingen brådska. Jag öppnar köksdörren och sätter mig på den redan solvarma stentrappan utanför huset. Än en gång insuper jag lugnet. Långt där borta är havet, glittrande. Allt runtomkring mig badar i ljus. Solens strålar ger oss liv och grönska. Ljusblå himmel, azurblått hav. Doften av nybakat bröd sprider sig från grannen som bakar för att sälja på marknaden.
Kaffet är mörkrostat och jag känner hur kroppen sakta vaknar till liv. Jag blundar, tar ett djupt andetag och känner mig tacksam att jag är just här, just nu.
Dagen är ännu oplanerad, havet lockar. Kanske blir det en dag i skuggan invid vågorna som rullar mot stranden.