När vi vaknade var allt svart. 

Ute var det 30 minusgrader 

och svart snö föll ymnigt.

På våra mobilers sista laddning 

strömmade sorgemusik och vår 

ståtliga statsminister bröt av

och deklamerade att livet,

samhället och världen så som

vi hade känt det var slut. 

Vi stod i mörkret och grät 

svarta tårar.

Vi kände hur döden var på 

väg att blomma ut och vi 

skrattade hysteriskt, höll om 

varandra och dansade till 

sorgemusiken och allt kändes 

plötsligt bra. Snart så skulle

vi äntligen vakna i paradiset.