Fullt normala människor kan ju 

inte rå för att de är psykiskt sjuka. 

Alla är vi rubbade i någon grad och 

det är samhället och världen som 

är boven i dramat samt måhända 

djävulen och hans demoner.

Ett motmedel är att helt enkelt 

kapitulera inför Gud och erhålla 

Hans frälsning och medicin. 

När jag går på stan så känns det 

som att jag är inne på ett dårhus. 

Jag ser mig själv i spegeln och 

inser att jag inte är fullt psykiskt 

frisk och att det måste hända 

någonting radikalt och det ganska

snart. Hur bär de sig åt de som

är psykiskt friska som nötkärnor?

Hockey bland och när vid för

alltid bakom yrka snö hos emellertid. 

Se hur jag skriver, jag är inte frisk.