Erik höjer den varma koppen och låter den sakta föras mot läpparna, det heta porslinet bränner underläppen. Han vänder blicken in mot det mörka kafét, mörkret är inte av dyster karaktär, utan mer likt aftonklänningens möte med fjällstugan. Varm, förväntansfull och stilla.
I bakgrunden hörs kvittrande röster, som en skugga av den långsamt krypande elden. Klockan börjar närma sig lunchtid och många gäster hade flytt den bitande kylan bara norrbottens inland kan skänka. Kön till konditoriets kassa slingrar sig ner för den massiva trappan i mörkt ädelträ. De fåtal bord som står lediga skulle långt ifrån räcka till alla de köande gästerna, men det bekymrar dem inte. Endast hett kaffe, räkmackor och nybakade kanelbullar ockuperade deras frusna sinnen.
Erik behöver inte oroa sig, han sitter vid sin vanliga plats intill det stora fönstret som blickar ut över det snötäckta torget. Han brukar stå utanför dörren tio minuter innan de öppnar, inte för att han är rädd att bli av med sin plats, utan endast för att låta kylan bita sig fast i näsborrarna. Han är ingen adrenalinjägare så att säga, men istapparna i näsan påminner om de oskuldsfulla åren som barn och lämnar spår av lugnets toner när han sedan tinar.

Trots Eriks otaliga besök på det lokala konditoriet så har han aldrig utbytt fler än några få ord med de så väl bekanta ansiktena bakom disken. `Jag tvekar att de ens känner till mitt namn.´ tänker han för sig själv. För den alldagliga besökaren eller knegande konditorn så framstår Erik som lite udda, ensam och tråkig. En bild som hans nära vänner inte delar, faktum är att han när han väl börjar prata så är det som att försöka stoppa ett godståg i nerförsbacke. Han har så mycket tankar som gäckar honom var dag och precis som alla människor så har han också behov att dela, det blir bara lite för mycket ibland, om du frågar hans närmsta.

Han höjer återigen koppen och smakar försiktigt på kaffet, till sin belåtenhet smakar det som gårdagen och sedan för han ögonen ut över torget. Solen har nu rest sig till högsta punkt och vänder snart igen, men än så länge glimrar det guld i den hårt frusna snön, som det endast gör de kallaste dagarna i januari. Erik går ofta vilse på grund av sina många tankar, men inte bara i stad och skog, utan också i självaste tanken. Trots detta håller han tankarna kära, det är hans sätt att förstå hans mening och det stora frågetecknet som är livet. Han är snart 30 år nu, men vet fortfarande inte vad han ska göra när han blir stor.
Länge har han klurat, och det är många som ifrågasätter hans metod. Även idag funderar han länge och hårt. Han har till och med förberett ett anteckningsblock. Ja, ni vet, ifall idén skulle trilla ner.
Plötsligt slocknar kaminens brasa, och blott en hundradel senare är det en uttråkad gäst som pejlar in P2 Norrbotten på kaféts radio. En arpeggio strosar genom rummet, behaglig som ljummet vatten i hav, klar likt fjällets jokkar och mörk som djupaste bottnar.
`Åh!´utbrister Erik högt, till allas förvåning. Snabbt kommer han ur transen, och sjunker djupt ner i ångestens stol. Men fortfarande spelas den gamle pianistens solokonsert över radion och det dröjer inte länge innan skammen har lyfts bort. Erik tänker för sig själv `Det är den lenaste poesin jag hört, ljuv sång från höger hand, som bärs upp av vänstra handens dynamiska dramatik.´
`kanske en karriär som konsertpianist är mitt kall.´ `Glamour utan populärmusikens ytlighet, och en språngbräda till kulturens finaste rum.´ `Kanske jag besitter en talang som ännu ej sett dagens ljus?´ `Ett gehör och ögon för musicerande läsning som inte setts på hundra år.´ `I så fall vore det en försyndelse att beröva publiken på en sådan gåva…´

*knack, Knack*
*knack, knack*
*KNACK, KNACK*

`EN MINUT!´ ropar Erik mot dörren. Genom fönstret i sin loge betraktar han alla dessa människor som likt en plog styrs in genom entrén till den stora teatern. Välklädda herrar och damer, som bär upp rockar och päls som de inte gjorde något annat. Bland denna massa kunde han skymta små rastlösa barn, fråntagna paddor och telefon, och klädda i obekväma men prydliga skor.
Ännu en duns mot dörren, denna gång än mer otålig. Men nu är Erik redo. Han valsar igenom minglet av människor bakom scenen och drar försiktigt undan det fläckfria röda draperiet. Mitt på scenen, ensam, skådas den svarta flygeln, som är nära tre meter lång och väger nästan ett halv ton. Ett imponerande hantverk med finaste precision. Konserten börjar inte förrän om en timme så Erik har trettio minuter ensam med flygeln innan åhörare börjar strömma in till sina designerade platser.
Lugnt vandrar han fram till flygen och lägger sin högra hand på locket och stryker det varsamt medan han närmar sig klaviaturen. Som konsertpianist räcker det inte med att behärska ett instrument, för varje piano är unikt och kräver sin egna form av beröring för att tämjas och förädla efter mästarens vilja.
Han lyfter på locket och omtänksamt lutar han det mot stödet, han betraktar lådan med största intresse för hantverket. Med belåtenhet sätter han sig sedan ner på pallen, lätt som en fjäder vilar ändan när han justerat in höjd och avstånd. Därefter låter han fingrarna vandra över klaviaturen, en tangent åt gången. Med spetsiga öron och stängda ögon lyssnar han på instrumentets talan. Då var första delen av ritualen klar. Resterande tjugo minuterna skall användas till uppvärmning för varje hand och alla dess fingrar, ett minutiöst arbete, allt för att säkerställa ömhet med bestämdhet under kvällens konsert. Ritualerna har han förfinat under många år. För det otränade ögat (eller kanske man ska säga örat?) ser momenten ut att vara fulländade. Han aktiverar varenda muskel, töjer varje sena och frigör ångestens fåglar. I det nuet, är det bara Erik och flygeln, ingen som dömande hör, eller skeptiskt ser.
Onekligen är ritualen nära fulländad, för inte en ton fel på tre år under framförande, eller ja, så skrivs det i kultursidorna i alla fall. Detta är förstås inte sant, misstag sker även av de främsta. Men med utvecklad teknik och erfarenhet kan missödenas vassa kanter slipas ner och leda fokus bort från fel.

`Erik, det är dags nu.´ säger en stressad kvinna. Det är teaterchefen. Då och då för hon upp handen mot örat och vänder sig bort för att släcka en av kvällens alla pyrande bränder. Hon bär en en byxdress i grått, med ljusa linjer som löper hela vägen från tån. Hållningen skvallrar om hennes viktiga roll och Erik har alltid hyst stor respekt för hennes ord. Han är väl medveten om den ändlösa listan av gamla och nya krav som återkommer dag för dag. Hennes svarta hår är uppsatt i en knut likt en kristallkrona i slottets stora sal och scenljuset avslöjar pressens droppar som sakta letar sig ner över pannan. För det är inte blott Erik som är pressad, i varje skugga och vrå märks spår av kvällens förväntningar.
En snabb justering av pallen, `allt klart.´säger han mumlandes för att sedan retirera till draperiets skyl, där väntar han ängsligt. I sitt sinne repeterar han kvällens repertoar, och från draperiets skugga hör han ljudet av förväntansfulla själar som letar sina platser. Det ryktas om att kungaparet ska närvara, bara tanken av att prestera framför flaggans ansikten sprider oro i fingertopparna.

En hastig vinkning från teaterchefen som följs av ett öronbedövande dån av applåder, inga visslingar eller tjut. Det hör inte hemma i dessa salar. Nu är scenen hans, och med långsamma steg som ökar i längd och takt bryter han genom draperiets vänstra flank. Blicken riktas inte mot publiken förrän han når fram till flygeln. Där vänder han snärtigt och bugar artigt, först mot den guld-beklädda balkongen och därefter mot den stora massan. Applåderna fortsätter sjunga, utan takt eller ton, ända tills hans långa frack vilar hängandes likt en fladdermus, över pallens kant. Med ett djupt andetag låter han sina lena fingrar smyga över tangenterna i en vacker skala. Förväntansfulla andetag hörs bortom den massiva väggen av ljus, så starkt att de smalaste av ögon kisar. När ekot av skalan lagt sig bryter han tystnaden med Bachs preludium i C, ödmjuk som han själv.

En djup tystnad av beundran sprider sig likt en färglös dimma i publiken.
Talangen är inte någon hemlighet, men de som tidigare inte hört hans fingrar dansa, fängslas i en timmas trans, en spirituell närvaro som till och med en munk skulle avundas. De rastlösa barnen har nu glömt paddornas blåa sken, och ger ifrån sig blickar som annars bara tv:n kan skapa. Tårfyllda ögon, mjuka leenden och hoppets skimmer sprids genom publikens ögon.
Ingen lämnas oberörd, förutom Erik själv. Hans sinnes öron är spetsiga som hos en vaksam lo, och med himlande ögon visualiserar han snabbt fallande noter, som upplöses likt vattendroppar, eller exploderar som fyrverkerier när han pressar ner tangenterna och pumpar pedalerna. Hela hans själ kommer i en timma tjäna enbart publiken.
Eriks egna stund är när han ensam sitter hemma, där låter han varenda ton krypa in under skinnet och beröra varje cell i hans kropp. Oftast sitter han bar, iklädd endast i en löst hängande grå morgonrock, och vita sportstrumpor för att undvika pedalernas kyla. För det är tidiga morgnar han är som mest mottaglig för inspiration, och som frukostbuffén ger det honom energi att tackla resten av dagen.

Ännu en gång har Erik framfört historiens stora verk utan skenbara missöden, och nu ska han avrunda aftonen. Repertoaren säger att detta ska göras med Franz Liszt, men Erik bestämmer sig för Pianokonsert nr.21, komponerad av 1700-talets stora kompositör, Wolfgang Amadeus Mozart. Han känner verket sedan länge och vet att detta kan komma att uppskattas av kungligheterna, om de faktiskt sitter där på balkongen.
Fingrarna smyger inte längre, nu är de ettriga som ekorren. De flyger fram över tangenterna i en blinknings fart. Allt till publiken förtjusning. Noterna faller som ett våldsamt, men elegant vattenfall. Likt nyårshimlen vid tolvslaget exploderar publiken ut i ett enda stort jubel.
Stående ovationer, `ursäkta.´ artikulerade applåder, `påtår?´

`Va?!´ utbrister Erik.
`Ja, vill ni ha påtår?´ frågar konditorn artigt. `Ja, givetvis.. Tack.´ Med en nyfylld kopp rykande kaffe är Erik tillbaka i den lilla staden han känt sen han började gå. Föga klokare än igår.