De självgoda trygghetsnarkomanerna täcker för sina fönster med aluminiumfolie för att ingen ska se in för man vet inte vad det kan leda till. De självgoda trygghetsnarkomanerna hånler självbelåtna åt alla idioter som inte alls är lika perfekta som dem och som kan dra åt helvete med sin mediokra gemenskap som luktar unket. De självgoda trygghetsnarkomanerna ägnar sig helhjärtat åt sin genomsunda isolering tillsammans med alkoholen och Netflix i ett slags sekteristiskt mönsterliv i vilket deras vuxna barn dras in i så att de omöjligtvis kan frigöra sig. De självgoda trygghetsnarkomanernas livsstrategi kommer att rasa ihop en vacker dag men det inser man absolut inte i det fulländade nuläget. De självgoda trygghetsnarkomanerna tar endast en sak på blodigt allvar och det är att bara måste ha mer och mer och mer säkerhet och invand trygghet i sin förkrympta verklighetsuppfattning som stinker av svartmögel och utarmning.