Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Novellen En dag på teatern. Texten är något mer annorlunda än när jag först dagdrömde ihop själva kärnan till den. Den får nog ligga i utkast ett slag. så jag får se om den går att mera än bara spontanskriva i ett svep.


Novellen En dag på teatern (B)





Det blåste en smula men det regnade ännu inte.
Det hade inte fallit något regn på flera dagar och inte heller på nätterna.

Det var en dag i juni och det hade varit eftermiddag och nära till afton var det säkert även, om det inte precis syntes på himlen.
Trottoaren utanför teatern var inte direkt ‘smockfull’ med människor.

Mycket kan säkert sägas om Hornsgatan, några stenkast från station Zinkensdamm, men där var det vanliga klientelet människor och även om affären vilket på den tiden sålde madrasser, inte längre fanns kvar, så nog fanns ännu gatan och även just den här delen.

Dörrarna till teatern var visserligen tilldragna, men stängt och låst såg det inte ut.
Det strömmade ut litet ljus från foajén och en del människor verkade som finna för gott att titta in och även öppna dörren för sig själva och ta ut den mer nyfikna delen i sitt sinne för att vädra det.

Ja, märkligt nog inomhus.
Men det har länge varit ‘känt’ att just Hornsgatan skall kunna trafikeras en smula ‘tungt och häftigt’, mera dagtid.

Av såväl fotgängare som cyklister och motorburna fordon. En Margareta kom gående gatan fram och slank in genom dörren till teatern, säkert driven av just en smula nyfikenhet.

Kanske hon även fruktade att regnet skulle bryta ut just där och då, hotade att falla och på olika sätt angripa människor och djur under sina försök att impregnera livets undersåtar.

Hon befann sig en stund i foajén, verkade se sig som forskande omkring och försökte nog höra något ljud från salongen.

Men det hördes inget annat än trevande samtal mellan det fåtal litet väl vilsna figurer vilka ännu verkade liksom hon själv, tveksamma vara.
Vissa upplevelser kan ju vara sådär som att en själv önskar att de gärna hade fått äga rum, bara inte inom räckhåll och hörhåll för hennes egen existens.

Ibland verkar det finnas en viss frihet att välja, bara att den ofta nog inte alls finns där.
Som exempelvis att vistas ute på en eller annan gata.

Var och en som gripits så av nyfikenhet och öppnat en smula, så att säga gläntat på äventyrets dörr, har där bakom kunnat finna en skatt.
Eller inte ha gjort detta, hur möjligt förväntansfulla de sedan än varit.

Det förargliga är annars ofta att självet kan innehålla och hysa så tvenne motstridiga känslor som förhoppning och ånger.

Förhoppning inför något och om detta hopp en smula funnit fog för sig att något grusas, genast den där som hopplösa känslan av ånger genomfarit ens egna kropp och sinnen.

I vilket fall så stegade hon fram till dessa dörrar som så effektivt utestängde de ljud som kunnat annars ha sökt sig väg ut i just foajén.

Hon steg in genom dörren och den slöt sig förargligt nog precis innan någon annan själ funnit sig tro att leka ‘följa John’.
Men John höll sig borta den dagen och stunden.

Utanför dörrarna till salongen befann sig en liten skara litet räddhågade personer, snopna och nog en smula gramse.
Margareta kisade mot ljuset från scenen.

Där stod det en pytteliten figur och höll låda för massorna i de stolar som verkade minst sagt fyllda med människor iklädda just för vädret en smula lätt klädsel.

Detta hände sig en onsdag i andra halvan av juni, du vet mellan den 16e och den sista.
Före midsommar det året och även hade den lilla äventyrligheten vilken brukade samla människor en smula, infunnit sig föregående somrar, nästan snarlika, men ändå skiljande en smula, just på grund av de omständigheter som vanligen tilldrog sig då.

Margareta stod sådär en tjugofem eller mera stolsrader från scenen.
Det var nog därför figuren på scenen såg ut att kunna rymmas i hennes egen handflata, om hon sökt sig på den erfarenheten.

Stundom hördes litet olika ljud härröra från publiken. Skratt, applåder, visslingar och rop.

Däremellan en särskild typ av tystnad.
Du vet nog själv ungefär hur mycket olika tystnader kan vara.
Den här verkade vara minst sagt egen, som en sorts tillägg, till de som vanligtvis en själv kunnat höra talas om.

Det här verkade vara en sorts blandning av olika tystnader.
Den verkade kunna såväl äga som ändra djup och ‘färg’.
Jo, den var inte direkt beskrivlig, snarare då ‘obeskrivlig’.

Trots att den var som vågorna på ett böljande hav, trodde hon sig som genast kunna känna av den med sina egna sinnen.

Kanske särskilt när den bara verkade som brytas av ett stilla sus som ‘aaaa’ eller ‘oooo’.
Margareta gick sakta som strosade hon, längs raderna av stolar.
Först ville hon inte sitta riktigt längst bak och inte heller riktigt i ‘bakersta mitten’.

Sedan inte heller i ‘bakersta första delen längre fram’, utan gick och satte sig på tredje bänk eller så.
Även om hon inte kom ‘närmast gången’, utan fick buffa sig och knuffa sig en smula, tills den fanns för henne en plats på kanske tionde stolen från gången räknat.

De sittande protesterade på det tysta viset, med ett visst minspel, som verkade säga något i stil med ‘Men för fan människa, så hitta sig någonstans att sitta, men fort som kokt blomkål eller broccoli’.

För var och en med en smula minne kan uttrycket ‘som kokt sparris’, i mera svensk översättning, tänkas härröra från en gammal omtyckt teveserie.
Det som sades i teveserien, om en kejsare i det antika rom… stämde inte alltid med vad som stod i boken, vilket en smula nog föregick själva serien.

Vilket tycks kunna vara som just vanligt förekommande, i mera verkligheten.
Då hon skulle till att sätta sig låg där några smulor av något, inte en ärta som tur var, utan kanske popcorn eller kaka.
Hon borstade skyndsamt och diskret bort dessa och satte sig sedan ned.

Underlaget var inte helt obekvämt men inte heller ‘av bästa soffkvalitet’.
Så vande sig ögonen efter bara några minuter för ljusets sättning vid scenen.
Figuren som sett liten ut på håll, såg nu ut som en tjejsare.
En skådespelare kanske, som om kanske tänkte i sitt stilla sinne.

Människan stod en stund som helt stilla.
Såg ut över publiken, skuggade för ögonen med ena handen och tog sedan ned handen som för att vifta bort en fluga eller kanske humla.
Sedan steg människan bort till en på scenen placerad divan.

Satte sig på den med en sådan där teatralisk suck, som hördes inte ända till Södertälje kanske, men nära var det säkert.

Du kan nog föreställa dig om du varit just på en teater, vilket utåt gatan till, kunnat se ut ungefär som en sådan där litet undangömd och nästan sliten gammal teater, brukat kunna se ut, åtminstone i tevelisionen.

I vilket fall så såg den här människan ut som en vaktmästare ungefär, eller kanske en i uniform klädd receptionist på ett andra klassens hotell.
Du vet, röd uniform och barhuvad.
Bara inte precis skrikröd i färgen, utan mera åt det tegelröda hållet.

Vad hade människan på fötterna?
Var det kanske mockasiner?
Gymnastikskor eller något ditåt?
Ljudlösa steg brukar inte lämna så mycket av ljud efter sig.

Det hördes inte ens ett knirrande ljud från de plankor som riktigt gamla scener var byggda av.
Det var som mimteater ungefär.
Sådan där teater där fullkomlig tystnad råder gällande mänskliga röster, bara vissa saker som föll eller krossades, klang av ljudeffekter helt enkelt.

Det var helt tyst i salongen.
Margaretas ankomst verkade heller inte ha uppmärksammats av andra än människor som satt i publiken.
Sedan brakade en slags sång ut, utan musik, bara skönt melodisk.

Ungefär som en gammal fransk chanson.
Bara att rösten verkade något mera modern, inte som Edit Piaf utan mera som Mireille Mathieu.
Men otvivelaktigt ingen av dem.

För här verkade det röra sig om en sorts hemmagjord dialekt, vilken svävade mellan litet olika landsändar dessutom.
Det började någonstans i nedre delarna av landet och så tog den sig sakta uppåt, bytte såväl tonart som sätt att sjunga på.

Ändå var det en och samma sång, otvivelaktigt.
Den slutade någonstans vid Treriksröset och tog en liten stund vägen om Öland och Gotland.
Det kändes precis som det där gamla slitna uttrycket ‘du måste ha varit där’, för att kunna tro dig förstå och kanske även minnas.

Plötsligt dök det upp en del namn i hennes huvud, som verkade helt ovidkommande där hon befann sig.
Hon försökte tänka på något annat, sedan återvände hon till mera verkligheten igen. Sången darrade ut med en sista lång ton och upphörde.

Tjejsaren vid divanen lade sig ned en stund och verkade ha somnat.
Så reste hon på sig, tog några prövande steg och började dansa i någons sorts för stunden tänkt improvisation.
Så stannade hon upp och berättade en fräckis.

Ingen skrattade, ändå gjorde hon en gest som för att äska genast tystnad.
Kanske hade hon sett ‘Diktatorn’ med Charlie C?.
Då han i sin tur härmade gossen och plankstrykaren herr H. Gossen var märkligt nog ingen oäven målare.

Han kunde verkligen måla så det gick att se vad föremålet för motivet föreställde.
Problemet verkade snarare vara att han ‘saknade egen stil’, som brukade vara ett krav för att ens verk alls uppmärksammades och hamnade som dammsamlare på litet olika konst-iga ställen världen över.

Det vill säga att tavlorna hamnade på väggarna, när de inte renoverades eller ställdes undan för ‘slutförvaring’ i någon mörk källare.
De flesta källare brukar vara just mörka, då ingen är där.
När amatörinbrottstjuven är där, åtminstone på film, brukar det synas på en irrande ficklampa.

I en del filmer ligger dock rum i ‘befintligt ljus’ och där behövs sällan en ficklampa.
Men för tittarens skull har amatören med sig en lysande punkt, för effektens skull.

Eftersom en ficklampa i mörker sällan lyser bakåt, skulle bara lampans sken och inte tjuven synas, men hur kul vore det?
(Nu när du alldeles i onödan kunnat ta del av denna meningsfulla förklaring och avvikelse från ämnet för dagen, kan berättelsen fortsätta då?)

Gesten upprepades inte och istället började hon prata, först med knapp hörbar röst, vilken ändå återgavs i högtalare spridda här och var i salongen, höjdes den en smula och anpassades av ljudteknikern på plats.

Osynlig för blotta ögat och även en tubkikare från adertonhundratalets litet olika militära övningar på slagfält här som där.
Vad hon hade att säga behöver inte återges här, men ungefär som i provet på sång, fördes pratet i litet olika stilar och på olika dialekter.

Ibland med snabbt prat, som mera modern och politisk stil, ibland som du kanske föreställer dig att en robot talar, entonigt och en smula tröttande för örat om än ej sinnet.
Ibland talade hon med konstnärliga uppehåll, som skådespelare vilka läser upp en text, dikt och så vidare.

Ibland släpigt, som härmade hon en mängd olika mer eller mindre kända röster, bara litet som parodi, för att krydda dem en smula.
Margareta fascinerades och satt som trollbunden.
Samtidigt tyckte hon sig höra en improviserad snarkning bakom sig.
Troligen en arbetslös komiker.

Efter en stund tog den unga kvinnan några danssteg igen och in på scenen kom det en liten grupp dansare.
Det var bara fyra personer, två män och två kvinnor.
De var allesammans klädda som för en uppvisning i Berwaldhallen och dansen var Wienervals.

Samtidigt hörde musiken som från ingenstans plötsligt.
Efter några minuter, en akademisk kvart kanske, svävade dansarna ut och in kom istället mimande clowner, klädda som på cirkus.

Medan detta hände verkade tjejsaren på scenen som förgäves fortsätta berätta, men avbruten av dansen och andra uppträden drog hon sig tyst bakåt och verkade dra sig undan helt.

Plötsligt släcktes ljuset i salongen och det blev ’kolmörkt’, som någon säkert kunde ha uttryckt sig.
Andra sätt att uttrycka sig finns att välja på, det är bara att tänka sig dem.
Publiken satt kvar en stund i stolarna och verkade vänta på att ljuset skulle tändas igen.

Sedan reste den sig trevande och sökte sig ut mot den riktning dörrarna till foajén befann sig.
När salongen verkade ha tömts och även foajén verkade något så när befriad från människor, sökte sig ändå några dit, som undrande.

En man som verkade ’ha något av pondus’ över sig, ställde sig en smula avvaktande vid sidan av en stol.
En av det slaget att det gick att ’styra och ställa’ med den.

En man närmade sig mannen vid stolen och frågade vem han trodde att han var och fick svaret att han var ägaren för stället.
Pajasen, som var utstyrd som en clown frågade då varför ljuset ’inte gick’.

Mannen svarade att kontraktet gällde för en vecka och skulle gå ut precis klockan fyra den dagen.
Han fiskade fram en rova och kastade ett som getöga på densamma.
‘Nu är den sexton och trettiofyra‘.

Clownen.
- Vad då för kontrakt?
Jag trodde att det här var ‘öppen scen’ som var öppen för vem som än ville komma och uppträda.

- Ni får naturligtvis uppträda här om ni känner för det, men bara om ni hyr stället.
- Jaha, och hur mycket är hyran på då?
- För en vecka blir det en miljon fyra hundra tusen.
Men då ingår elen.

- Då ingår ljus och ljud även?
Tryckning av biljetter och affischen utanför även den?
- Nej, allt det där får ni stå för själva.
- Men den som hyrde stället, vart tog hon vägen och vad hette hon?

- Allt gick genom en annan person, den betalade för en vecka samt lade även ut för andra kostnader, personal och sådant.
Någon affischering och reklam har jag inte sett till.
Jag tror inte föreställningen gjordes reklam för alls.

Det var nog ‘mun-till-mun-metoden’.
- Så ingen kände egentligen inte till vad som skulle tilldra sig här heller?
- Det vet jag verkligen ingenting om.
Men namnen på de inblandade kommer inte att säga er någonting heller.

Allt ni kan få veta är att de inblandade sig ‘Familjen Bergsgren’, vilket inte säger så mycket.
Det vimlar av människor som kallar sig för Berggren och det behöver de inte ens heta heller.
De kanske bara kallade sig för det.

- Vad hette ombudet då?
- Bluffalo Bull.
- Buffalo Bill? Det var en man i Amerika. En ryttare med circus.
- Nä, han kallade sig Bluffalo Bull.
Nu får ni ursäkta, men jag skall stänga här nu och ni får vackert ‘förpassa er’.

Vädret såg ut att ‘försämras’, snart blåste det upp till storm och bara några timmar senare piskade regnet gator och torg.

Vad som hände sedan förtäljer inte den här historien och vill du att det skall bli en fortsättning så får du nog hitta på den själv.




Prosa (Novell) av lodjuret/seglare VIP
Läst 27 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2021-11-27 16:13



Bookmark and Share


  Nanna X VIP
Applåden tillägnar jag mig själv för att jag lyckats tröska mig igenom hela historien. Möjligen hittar jag på en fortsättning, men inte idag.
2021-11-27
  > Nästa text
< Föregående

lodjuret/seglare
lodjuret/seglare VIP