Jag är inte alls redo för framtiden 

formulerar flickan för sig själv 

brådmoget och förtvivlat, för i mig 

är det så trasigt och rörigt så att 

varken kungen eller gud kan 

läka och få saker och ting i ordning. 

Flickan vägrar gå till skolan och 

hon äter nästan ingenting. 

För ett år sedan så begick 

hennes älskade pappa suicid, 

och mamma är långt ifrån en 

empatisk och känslomässigt 

stöttande människa, och hennes 

dotters apati är kolsvart av en 

dödslängtan som inte förmår 

gråta, och styvpappans ögon 

är kalla. Mamma är nyförälskad 

och vimsar mest omkring euforisk 

och förvirrad på samma gång. 

Flickan är helt vilse i sina fantasiers

livsfrånvändhet när hon stirrar in 

i tapetens mönster som blir till 

en demon redo att äta upp den svaga 

livsgnista som trots allt finns kvar. 

Inte BUP domderar mamman och 

styvpappan, för där far barn så illa 

har vi hört. Flickan har fått utstå 

kränkningar och svek, godtycklighet 

och hån, så hennes självkänsla och 

livslust är på en bottennivå, dessutom 

en systematisk mobbing under åratal. 

Flickans depression har fått alla 

klockor att stanna och mamman och 

hennes nya pojkvän fnissar ute i köket. 

Gud gör ingenting och ett halvår senare 

så tar flickan sitt liv genom att ställa 

sig framför ett godståg. Mamman är 

klädsamt sörjande och fortfarande 

hett förälskad i sin härliga pojkvän, 

vilket är det klart viktigaste i hennes 

underbara liv. Det är ingen som riktigt 

sörjer den tolvåriga flickan.

Det är som att hon aldrig har existerat. 

Djävulen skrattar och njuter av dramat.