Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 


Det var miss i nassen och det var som omöjligt att sova, då kom jag plötsligt att tänka på en gammal teveserie om badvakter, sand, solbadare och människor i havet samt en massa händelser bland 'det vackra folket...


Jag blir så konstig ibland... (ej så gripbart)





...som ibland någon Maria säger.
Hon ser någon, känner något, börjar umgås med människan och så bara är det 'som färdigt igen'.
Hon rår förstås inte för det och när jag tänker efter är det nog så med mig själv också.
Jag grips av medlidande med andra och Maria påstår att det beror på om ständig heter jag själv ej rår mycket över.
Men så är det med Maria att när hon träffar sin bror Sture, då är det som att hon bara måste vara sådär som hon blir mest när hon träffar sin bror Sture.
Mera som en annan människa och mera som en annan människa sedan hon blir då hon 'får något i sikte'.
Som att jaga eller fiska ungefär, bara att hon sällan gör det i skogen eller vid kusten.
Istället vid sådana tillfällen då hon blir litet som en omvänd hand.
Så är hon knappt talbar längre, hon verkar som helt gå upp i sin och som 'träda in i en annan värld'.
Ofta nog är i en människa vilken som helst, ofta i sin egen sfär, och det är ju inget undantag för Maria heller.
Men ibland som sagt, när vi talar med varandra när vi träffas ute för att ta oss fram på en högst trafikerad trottoar, exempelvis i jämnhöjd med Mariatorget, då glider hon omkring i egen rymd 'som plötsligt bara'.
Och även om hon verkar som delta i samtalet, plötsligt blir det mera som ljud, 'mmmm', 'just det', 'aa', 'jo', 'hmmm' eller 'jaså, säger du det?'



(Om bilden, som du ser är det den bit
av Hornsgatan som löper vid just
Mariatorget Norra och Mariatorget Södra)




Prosa (Kortnovell) av lodjuret/seglare VIP
Läst 32 gånger
Publicerad 2021-11-28 04:25



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

lodjuret/seglare
lodjuret/seglare VIP