Pappan behagade begå självmord natten mot pojkens elfte födelsedag. Själva den varma försommarsolen orkade inte lysa längre och det blev så outhärdligt mörkt och kallt.
Men det värsta var inte mörkret och kylan utan den genomborrande ensamheten när han skulle sova, isoleringen med det chockerande traumat. Vad hans mamma sysslade med hade han inte en aning om, men det var väl så här det skulle vara, man var tvungen att klara av såna här händelser på egen hand helt enkelt.
Det var ingen som pratade med honom om hans pappas självmord och veckorna tickade på. Han kände sig alltmer konstig men det var ingen som lade märke till det. Det ordnar sig tänkte den ensamme pojken. Gud hjälper mig nog och det är väldigt synd om mamma. För att kunna hantera sin rädsla och ångest så lärde han sig den vansinnigt destruktiva strategin att stänga av de känslorna, helt enkelt bara att svälja ned och förtränga, vilket var en smidig och underbart befriande metod och han fylldes av en ljuvlig euforisk känsla av att han äntligen mådde bra och att livet var normalt igen så att pojken kunde få sin mamma och kompisarna att skratta som han alltid brukade.
Om han fick sova för lite i juni så var han paranoid och var han säker på att skulle vara utsliten på hockeylägret i augusti. En styvfarsa kom in i bilden, en skadad och arrogant typ som inte direkt fick pojken att må bättre och sluta med sin förträngningsstrategi. Vart mamma hade tagit vägen visste pojken inte, hon stod visserligen i köket och nojsade med sin nye pojkvän, men vart var hon? De hade flyttat till ett mindre radhus snett över gatan och allt som hade hänt i den förra lägenheten var begravt och glömt och pojken fortsatte sin energiska kamp för att svälja ned allt som var outhärdligt, han fortsatte med att utplåna sig själv när han vred upp volymen och lyssnade på de tuffa, starka och coola killarna i hårdrocksbandet KISS. Pojkens jaguppfattning var alltmer en fantasi och önskedröm. I själva verket så sov han hela tiden och drömde sitt liv, sitt perfekta och felfria liv men det var det ingen som lade notis om. På hösten i åttan slutade han att studera och började istället mobba lärarna och störa lektionerna. Var det någon som kunde urskilja skriket på hjälp? Nej det var det inte. Fick han träffa en skolpsykolog? Svar: Nej. Var det överhuvudtaget någon människa i hela hans liv som hade talat med honom om vad han tänkte och hur han mådde? Ja men ytterst lite. Skulle man under denna period på högstadiet kunna klassa honom som psykiskt sjuk? Svar: Ja.
Hade pojken själv någon sjukdomsinsikt? Nej.
När han är 17 år gammal så kommer de första tendenserna av gränspsykos, ett förstadium till psykos. Vid 18 års ålder så kraschar pojken mammas bil på fyllan i syfte att begå självmord. Är det någon i hans dysfunktionella omgivning som då pratar med honom om hur han mår och varför han ville begå självmord? Nej inte ett dugg. Gränspsykosen är som ett svajande flummigt nöjesfält och han känner sig tuff, stark och cool. Att han i själva verket vandrar på en allt tunnare is, det har pojken inte en aning om. Mamma är en total främling, en hushållerska som bara ska vara där. En vårdag så kommer en socialsekreterare och en läkare på besök, men pojken hoppar ut genom fönstret och springer ut i skogen. Fanns det hos dem några tankar på tvångsvård för pojken? Vet inte. Hans mamma tröttnar och slänger ut pojken när han är 19 år gammal. (Hans faktiska ålder är 11 år.) Månaderna snurrar på och pojken får sitt första skov av bipolär mani. Han isolerar sig alltmer och hans diagnoser blir allt kraftigare i ödesdigra kombinationer slår sönder hans själ och psyke.
Är det någon har en aning om vad han går igenom? Nej för det vet han inte själv och är örödet någon som frågar hur han mår så svarar han bara coolt det är bra för det är det han vill tro och stt andra ska tro. Han har innerst inne inte en aning om vem han är. Det är en klocka som tickar, men det har han inte heller någon aning om. En supermani våren sommaren 1986, som ett sista hysteriska och desperat försök att kravla sig upp över livets kant, då pojken faktiskt skriver och ger ut en diktsamling. Men i början av september så blir allt kolsvart när den ultimat grymma och förödande schizofrena psykosen slår till med full kraft. Resan från tiden när pappa begick självmord är över och varje sekund i en schizofren psykos är fullständigt outhärdlig och den varade i ett evighets år. Pojken i denna mörka och surrealistiska saga är den som skriver detta. Hur får man bukt med en schizofren psykos? Genom kärlek och sanning, samt en duktig läkare som kan sätta in rätt medicin i rätt dos.