- Du skall dö, sade rösten.
Jag höll förstås med honom.
- Din jävel, sade rösten.
Jag var av den åsikten själv.
- Du förtjänar det, sade rösten.
Ja, jag har nog gjort mig förtjänt av det.
Vem vill leva i evighet?
Han verkade inte precis nöjd av att jag bara stod där och höll med honom. Han verkade vilja bli som emotsagd, Starta någon slags diskussion kanske. I alla fall såg han missnöjd, då jag inte kunde mycket annat än hålla med. Det verkade på något vis vara för enkelt. Sedan berättade han i tur och ordning hur jag skulle gå hädan. Han ville tydligen ha det sagt, så han berättade att jag skulle bli dödad. Inte genom en olycka, utan bli mördad och veta om det dessutom, medan det hände. Jag skulle bli torterad först, inte genom handling tydligen utan genom att han andades på mig, någon smittsam sjukdom kanske han hade. Som han verkade stolt över att kunna dela med sig av. Han hade svårt att välja sätt, verkade det som. Först ville han att jag skulle piskas till döds, som i den där gamla western-filmen, där de visst målade staden röd. Vad hette den nu på ren svenska? Sedan verkade han ändra sig, till att jag skulle bli hängd. Som i den där gamla western-filmen, vad den nu hette. Den där med öknen och indianerna. Just den var det. Men så verkade han ändra sig igen och igen för varje gång han verkade vara något på spåret. Då kom han på en ännu bättre idé. Ihjältrampad av ett som hav av nötkreatur som någon fick att skena likt 'Run away train'. En annan film som han inte mindes namnet på vad det tycktes. Om den nu ens fick någon svensk titel. Det irriterade mig verkligen att han dels inte kunde bestämma sig hur jag skulle bli någonting någon gång. Dels att han inte verkade veta vad skådespelarna hette, i de d är berömda gamla filmerna. Utöver att bli det där han hittills räknat upp skulle jag visst tvingas dricka förgiftat kaffe, trots att han vet att jag inte ens dricker kaffe. Förmodligen någon billig sort och som dessutom fått stå och värmas på någon timme eller så redan. Han ändrade sig förstås igen och ansåg att jag kunde tvingas att likt en galärslav få ro ut till en djup del av sjön och så drunkna där. Men det skulle kanske ta tid så han ville kunna ställa mig mot en vägg och bli skjuten av en exekutionspluton, som i den där gamla filmen där... ja, du vet nog vilken jag menar, det var den där en sydstatsarmé beskjuts av en armé från nordstaterna och där ingendera sidan verkar vilja ge sig där det nog stupar några tusen man eller så. Rätt vad det var ville han att jag skulle vara en i besättningen på ett fartyg i en konvoj, torpederad och tvingad ned i djupet på bara cirka sjutton minuter. Rätt så fort om du skulle få för dig att fråga mig. Så ljusnade hans ansikte och som sken upp. Han hade fått den ljusa idén att jag skulle få befinna mig i en u-båt, som blev sprängd i bitar av något dussin sjunkbomber, alldeles i slutet av andra världskriget. Bara att han kanske inte visste att det fanns få fartyg som kunde befinna sig på många famnars djup då och fortfarande vara i såsom drift. Just den perioden verkade lätt överspelad vid den tiden. Upplysningen fick hans ansikte att mulna och han verkade tvivla på mig när jag berättade det. Jag skulle kunna befinna mig i en bil någonstans i alperna, på någon smal del av vägen, braka genom räcket i ungefär 120 kilometer i timmen och explodera i lågor sedan bilen fåtts att studsa runt ett par gånger mot fräckt utplacerade klippor. Han verkade vilja se allting som i en serie fantastiska filmer i färg. Jag kanske kunde bli tolfte offret för en sådan där seriemördare det verkade finnas hyggligt gott om. Fast numera så kanske det skulle kunna handla om en prickskytt som fått mig i siktet på 1245 meter eller så. Jag led verkligen med honom för han verkade inte kunna få nog av att söka olika sätt att ta livet av mig, bara att någon annan skulle få stå för själva hantverket. Själv skulle han vara bortrest för tillfället, naturligt nog befinnande sig på någon plats med en del människor. Jag fick på omvägar höra talas om att han befunnit sig ombord ett flygplan som störtat bara någon halvtimme efter start. Han hade dock inte hunnit bli bränd av lågorna när det började brinna, utan han verkade ha fått en attack av något slag där han befunnit sig. Det hördes sedan när de spelade upp ett band att det varit han själv som rusat runt som en dåre i planet och fått piloterna av bli som tokiga på hans plötsliga agerande då han trodde sig vara föremål för en konspiration riktad mot just honom själv. Han hade blivit tillfrågad om han ville ha något att dricka och så bett om en kopp kaffe med socker och grädde. När det visade sig att grädden 'var av fel märke', hade han gått loss fullständigt. Han hade då 4 besök kvar inbokade en gång per vecka och jag hade inte lust att boka in någon ny patient just då, utan hade så att säga 'håltimme' just de där dagarna. Jag tillbringade dem med att bita på naglarna och begrunda livets många turer samt åtskilda människors litet olika bevekelsegrunder.