Kvinnan som inte hette Eva skulle inte gå till en teater den eftermiddagen. Teatern hotade med att heta ‘Kvart-över-fem-teatern’. Men när hon inte steg ur en framkörande taxibil, kunde hon ha sett att den fåtts att byta namn till ‘Fem-i-fyra-teatern’. Hon dansade inte uppför trapporna till dubbla dörrar sedan hon betalat chauffören av bilen. Den sågs inte köra iväg och försvinna runt ett hörn på en sju vångar hög och nog äldre byggnad några kvarter bort. (Hade sovit illa när jag skrev den här novellen, men jag låg och tänkte ut delar av den, medan jag försökte ta igen nattens förlorade sömn, vilken vägrade infinna sig) Kvinnan som inte hette Eva hade inte fått ut på ett arv den veckan och hon visade därför på intet sätt någon frivol glädje över detta. (Jag vet inte vad ‘frivol‘ står för, men det tar sig så bra ut i skrift här) Då hon väl betett sig ungefär som en som går in i en biografsalong, utan att det för den skulle var det. Istället var det inte en teatersalong (har ofta inte kunnat skilja dem åt som publik varande, om jag ingått i en ensemble så brydde jag mig nog föga där på) Kvinnan som inte hette Eva sjönk inte ner i en bekvämt roströd fåtölj med breda och klädda trästycken att vilja trötta armar på. Av okänd anledning var raden av fåtöljer såväl framför hennes egna, som bakom densamma, inte klädda i som blå sammet. Du vet den där djupt mörkblå sorten som passar så väl att klä medaljstycken på. Där kan finnas en likt en amrikansk polisbricka till formen, bara att den är ungefär tiondelen så stor och som det kanske finns något om yrkets policy tryckt på. Utöver ordet ‘police’. När så draperierna kunde ha fått att dras isär vid trycket av en nästan röd tumme på en för besökare så osynlig knapp, var det inte vad som utspelade sig. Någon stor scen blev inte tydlig och mannen på denna scen presenterade sig inte som Mats Nilsson. Mannen som inte presenterat sig som Mats Nilsson, stod alldeles som stilla i gott och väl någon akademisk minut. Det prasslade inte i ena hörnet av scenen, vilket inte kunde förväntas höras heller. En man som inte verkade ha bråttom, trippade i långsam takt över scenens just yttre kant och försvann sedan bakom draperiets i golvets andra ände. Något senare, då mannen som inte var Mats avverkat sina nummer, kom det en ung kvinna, klädd i Dalarnas mer kända folkdräkt, gående till ungefär en kvarts bit över golvet, hon dök inte upp som en gubben-ur-lådan från det böljande draperiet. Då hon stannat till och som det verkade häpnat en smula över att det till publik inte ens fanns en kvinna där som nog inte hette Eva där. Istället var det fullt av åskådare som faktiskt satt där och valda delar av dem busvisslade högst oartigt åt scengolvet till. I alla fall, tog hon några prövande danssteg på golvet, föll en stund in i sakta vals, som förd av en osynlig man fram och åter. Sedan stannade hon plötsligt och bugade. Då hon gjorde detta, vilket inte alls uppmärksammades av kvinnan som inte hette Eva, kunde delar av en uppmärksam publik ha sett att i hennes rygg, det satt en abnormt stor nyckel. Mannen vilken inte presenterat sig som Mats Nilsson, gick fram till kvinnan som verkat stanna i nedhukad ställning och vred på denna nyckel. Vips hade han tagit några raska steg bakåt och vips började ett litet tickande kunna som förnimmas strömma ur väl höljda högtalare i väggarna. Kvinnan på scenen rätade på sig, gick fram till ett osynligt ställ av metall, krokade av en lika osynlig mikrofon samt framförde en av de mest intagande sånger som aldrig väl tidigare hörts på en sådan scen. När den sju och trettiofyra långa sången var slut, började kvinnan en snabb dans och sjunga en lika snabb rockig låt. Hon var högst intagande och delar av publiken började röra sig i sidled som om den följde med, ja rycktes med av det som verkade utspela sig på scenen. Då kvinnan verkade ha sjungit färdigt gick hon fram till det osynliga stativet, krokade på sin osynliga mikrofon och bar till synes ut alltsamman och bort från vart möjligt tårat öga. Då och då kom det en sorts paus i utförande på utförande av litet olika människor på scengolvet. Pausen, som det verkade, utgjordes dels av en ensam man eller kvinna, ibland klädd som naken i någon hudfärgad kostym och gick från den ena ringhörnan till den andra tvärs över scenen. Det var alltid människor maskerade på något vis, aldrig sprang, joggade de eller slog i luften med några boxhandskeförsedda händer. När nummer på nummer avverkats i långsamt tempo mer eller mindre. Så försvann mannen som inte presenterat sig som Mats Nilsson. Han stod där mitt på scenen och så plötsligt bara fanns han inte där längre. Publiken satt kvar i en dimension och i en annan fanns bara kvinnan som inte hette Eva till så synes ensam i sin blå fåtölj. Som en illa genomförd effekt strax efter mannens försvinnande från scenen gick det att se en effektfull puff av rök som blixtra till, litet vid sidan av platsen där mannen stått. Vilket skulle ha kunnat fått sin som naturliga förklaring om där blott ens funnits något av naturlighet över det hela, ens någon som fortsättning.



fin