I går skulle det förtäckta klanmötet alltså ha sin gilla jävla gång, med kåpor, strutmössor och skriande sång. Jag satt längst bak i aulan - blyg, skamsen, ensam och rädd - när radbandet av miniatyrkorsbrännare tågade in.

                     
”Saaangta lössiiia” ekade i den rostrosaskimrande lokalen. men då irrblossen lyste upp det fryntliga lussetåget satt större delar av åhörarna saffransbullen i halsen; de som skulle värma och sprida ljus hade sperma i slida och mus, nejdå, men de var klädda i beckmörka långa skinnrockar, höga hattar, tajta läderbrallor och knähöga kängor. sminkade med kalkpuder och älgskit, smyckade med lösögonfransar och fnaskig make-up.

                      Jag insåg snabbt vad det handlade om när detta veritabla inferno av tilldragande smaklöshet projicerades på mina bakrusiga näthinnor; det var ingen GOD jul vi skulle tillönskas av den buttra skaran, ack nej, pysar och sländor, det var en GOTH jul: Staffan Stolledräng såg ut som Blixa Bargield och fräste ”fålar fem, fålar fem” med monoton robotröst åt alla som vågade slänga ett öga mot hans position.

Tomtarna freebejsade heroin genom att knåpa ihop en alternativ unikabox av den staniol som tidigare tjänstgjort som stjärnor på deras små blompinnar. Lusse Lelle Printer herself gjorde i byxan, eller snarare i stay-upsen. hennes ögon var frånvarande, blanka och rullade runt, runt, runt. Pupillerna var omväxlande silvriga och rosa.

                      När julens pessimistiska proselyter stämde upp i en synthslaktversion av ‘Tomtarnas julmarsch’ under namnet ‘Slidkramp råder’ [text kommer redovisas så snart undertecknat mäktat med att dechiffrera sina skakiga kråkfötter] vrålade åhörarna av rädsla, bönade för sina urtråkiga liv och flydde hals under struphuvud från aulan.

                      Själv satt jag ensam kvar och lyssnade på traditionsförvanskarnas industriella myspop; jag var fortfarande skamsen, blyg och ensam, men jag var inte rädd längre, tvärtom...

                      Dessutom hade jag stånd.