På ett av det juleuforiska landet Sveriges akutpsykmottagningar sitter den medelålders Lena med en ångest som riktigt sjunger i hela hennes kropp och existens, så att hon är övertygad om att hon ska gå i tusen bitar.
Det är vid lunchtid och mottagningen är proppfull av själar och psyken som inte vet var de ska ta vägen och göra åt sitt pissiga mående. Psykiatrin har absolut inte resurser till att fixa till alla patienternas psyken så som en bilverkstad till 100 % lagar alla bilar. En bil är så mycket mer värd än en människa. Lena får så småningom lots upp till psyk avdelning 2, en slags förvaringsbox med medicinering att få vila upp sig på en tid från det höghastiga samhället därute där människorna far runt som hönor utan huvuden. Lena har försökt att leva på en starkt villkorad kärlek och blivit både regisserad och censurerad. På TV:n i dagrummet så strömmar julmusik och hon har en stark känsla av overklighet och rent av surrealism. I korridoren sitter en grupp patienter vars ansiktsuttryck skriker utav en känsla av att de vistelsen på avdelningen är ett straff men de kan inte komma på vad de har gjort för fel. Lena får ett par lugnande tabletter och lägger sig i fosterställning i sin säng på sitt rum i vilket det är alldeles för kallt. Inte någon i den professionella personalen ser till Lena för att checka hur hon mår på 4 timmar fram till middagen, hon är gränspsykotisk och har stark ångest. Stämningen i matsalen är inte direkt gladjazz utan snarare väldigt låg och dämpad medan julfesten exploderar ute i landet och barnen badar i julklappar. Skötaren Kent, i medelåldern, tar sig an Lena varandes hennes kontaktperson. Han är varm, empatisk och generös med sig själv och en klump släpper i Lenas bröst. Karl-Bertil ljuder från dagrummet och hon minns de glada jularna från sin barndom då hon ännu inte hade gått sönder. Hennes mamma tog livet av sig när hon var 14 år gammal på julafton. Det är hennes 13:de vistelse på någon avdelning inom psykiatrin.
Hennes så kallade syskon och vänner vägrar prata med henne om hur hon mår och varför.
Någon psykodynamisk terapi får hon inte utan bara terapin på modet KBT. Hon har försökt begå självmord 4 gånger och då fick hon sparken från sitt jobb. Politikerna undrar varför det är så mycket våld i samhället men vägrar att inse att samhället är en våldsapparat i sig.
Lena försöker att titta på en långfilm, love actually, men hon får då en vrålande ångest och får två lugnande tabletter och skyndar sig till sitt kylslagna rum. Hennes mobil är tom på meddelanden och ingen har ringt. Hon är inte Guds bästa barn men hon har förtjänat bra mycket mer än så här. Några dagar senare träffa en doktor Daniel, en medelålders färgad man som aldrig ser henne i ögonen under samtalet och som är snäsig och ifrågasätter varför hon är inlagd för hon verkar inte må så dåligt. I själva verket så mår Lena skitdåligt. Gud Fader Doktor Daniel skriver emellertid ut henne till nyår för det spelar ingen som helst roll hur mycket Lena än protesterar och bönar. Trycket på akutpsykmottagningen är hårt och det måste beredas plats för de som mår allra sämst. 47 år gammal så väljer Lena att ta sitt liv genom att på natten ställa sig framför ett godståg. På hennes begravning satt alla svikarna och skruvade sig i stolarna och kände sig bara glada och lättade till mods för de hade minsann inte gjort något fel. För svenskar har ju aldrig gjort något fel.