...ont i magen. Jag hade i och för sig tillbringat en stund inne på dass, sittningen gick väl sådär och så var jag klar och torkade händerna som vanligt på handduken efter att ha hållit dem under kranen en stund. Tvålen var en sådan där sort som 'inte tar slut i första taget'. I och för sig händer det att jag lägger mig till med små saker från Hotellvistelsen, men i just det här enskilda fallet, så var det något jag betalat för i affären. Solen stod högt på himmelen och hade vandrat något även. Den sken hos en kompis i en kuststad igår och nu sken den alltså över en annan kuststad idag. Kanske var det inte precis sommarvarmt ute, men jag hade börjat läsa i en gammal bok, skriven som en roman ungefär och tryck i Köpenhamn omkring 1965. Det är så med förlag ofta, att de trycks i ett annat land än den sedan skall distribueras till. Svinnet kan bli mindre om personalen inte förstås språket. Jaså, priset på tjänsten, det förstås. Men är Danmark att betrakta som ett U-land då, nu när du säger det så. Själv har jag aldrig sett på saken från det hållet. Du vet hur det är, en del dagar tar det verkligen som emot att göra i stort sett vad som helst, utom att vända på sig i bingen och somna om förstås. Arthur, hushållsroboten, brukar ruska min axel vid sådana tillfällen, han är programmerad att utföra en del tjänster och det där är en av dem. Louise hade honom först, men så fick jag låna honom på prov och inte är han stor i maten precis heller. När jag är kass i känsloregistret, vilken händer en stund varje dag i stort sett, ringer jag inte genast doktorn. Utan jag brukar istället 'försöka göra något annat', om jag är på jobbet går jag in i ett rum och skäller ut chefen 'efter noter', oavsett om chefen finns i rummet eller inte. Då kan det hända sig att jag känner mig som om en lättnad av känt slag, infinner sig i min person och det brukar kunna hjälpa en smula. Sedan brukar det egendomligt nog kunna förbytas i en känsla av att vara 'som förälskad' och jag är 'trevlig' samt möjligt hövlig mot människor jag möter. Jo, jag vet, det måste bara vara något fel på mig, gensvar brukar i sådana fall vara just häpnad. I vanliga fall är jag på ett just som ombytligt humör och det brukar människor jag är vän eller bekant en smula med yttra stundom även. (Vart historien är på väg? Fråga inte mig. Jag skriver den bara) En del dagar känner jag mig verkligen risig. Då kan skälet vara att någon sagt till mig 'Om du inte gör som jag säger, kommer du att dö'. Eftersom jag inte vill sitta inne för mord, brukar jag försöka kompromissa om saken. Det kan i och för sig hjälpa att själv se litet 'farlig' ut. Men det brukar mest göra något för mig just då, inte stort påverka situationen. Men i någon film för nu någon tid sedan, såg jag hur stolmannen eller någon annan person i ett sådant galleri, handskades med situationen. Tyvärr var min mantel en sådan där försenad leverans innevarande vecka. Så jag fick nöja mig med mitt munläder. Ibland lägger sig min bättre hälft i samtalet och då det verkar finnas vittnen som inte heller verkar 'hellre lägga benen på ryggen och som ta till harvärjan', så händer det faktiskt att. Men som sagt, ofta nog är jag ensam om upplevelsen, sällskapet på plats brukar bara vara den som just då har skurkrollen. Hur det än går sedan, kan det som sagt inverka menligt på mig rent känslomässigt i flera dagar sedan. (Nu har jag en sådan där gammal svängig och otäckt munter låt i huvudet igen, om du har en smula själv erfarenhet av det, så vet du nog hur det kan låta. Själv kan det få mig att brista ut i sång och kanske dans även. Jag blir så där äckligt positiv i stunden stundom) Jag blir då mera av en rädd liten dystergök och en bekant till mig fällde frågan 'Men hur mår du egentligen? Vad då egentligen? Tänkte jag nog och såg nog ut som ett mindre åskväder över Alingsås eller Gävle den dagen. Ibland då jag läst en bok som något tilltalat mig känns det bara 'bra'.