...ont i magen. Jag hade i och för sig tillbringat en stund
inne på dass, sittningen gick väl sådär och så var jag klar
och torkade händerna som vanligt på handduken efter
att ha hållit dem under kranen en stund.

Tvålen var en sådan där sort som 'inte tar slut i första taget'.
I och för sig händer det att jag lägger mig till med små saker
från Hotellvistelsen, men i just det här enskilda fallet, så var
det något jag betalat för i affären.

Solen stod högt på himmelen och hade vandrat något även.
Den sken hos en kompis i en kuststad igår och nu sken den
alltså över en annan kuststad idag. Kanske var det inte
precis sommarvarmt ute, men jag hade börjat läsa i en

gammal bok, skriven som en roman ungefär och tryck i
Köpenhamn omkring 1965. Det är så med förlag ofta, att
de trycks i ett annat land än den sedan skall distribueras
till. Svinnet kan bli mindre om

personalen inte förstås språket. Jaså, priset på tjänsten,
det förstås. Men är Danmark att betrakta som ett U-land då,
nu när du säger det så. Själv har jag aldrig sett på saken
från det hållet. Du vet hur det är,

en del dagar tar det verkligen som emot att göra i stort
sett vad som helst, utom att vända på sig i bingen och
somna om förstås. Arthur, hushållsroboten, brukar
ruska min axel vid sådana tillfällen,

han är programmerad att utföra en del tjänster och det
där är en av dem. Louise hade honom först, men så fick
jag låna honom på prov och inte är han stor i maten
precis heller. När jag är kass i känsloregistret,

vilken händer en stund varje dag i stort sett, ringer jag
inte genast doktorn. Utan jag brukar istället 'försöka
göra något annat', om jag är på jobbet går jag in i ett
rum och skäller ut chefen

'efter noter', oavsett om chefen finns i rummet eller inte.
Då kan det hända sig att jag känner mig som om en
lättnad av mer eller mindre känt slag, infinner sig i min
person och det brukar kunna

hjälpa en smula. Sedan brukar det egendomligt nog kunna
förbytas i en känsla av att vara 'som förälskad' och jag är
'trevlig' samt möjligt hövlig mot människor jag möter.
Jo, jag vet, det måste bara vara något

fel på mig, gensvar brukar i sådana fall vara just häpnad.
I vanliga fall är jag på ett just som ombytligt humör och
det brukar människor jag är vän eller bekant en smula
med yttra stundom även.

(Vart historien är på väg? Fråga inte mig. Jag skriver den
bara) En del dagar känner jag mig verkligen risig. Då kan
skälet vara att någon sagt till mig 'Om du inte gör som
jag säger, kommer du att dö'.

Eftersom jag inte vill sitta inne för mord, brukar jag försöka
kompromissa om saken. Det kan i och för sig hjälpa att
själv se litet 'farlig' ut. Men det brukar mest göra något
för mig just då, inte stort

påverka situationen. Men i någon film för nu någon tid
sedan, såg jag hur stolmannen eller någon annan person
i ett sådant galleri, handskades med situationen. Tyvärr
var min mantel en sådan där

försenad leverans innevarande vecka. Så jag fick nöja mig
med mitt munläder. Ibland lägger sig min bättre hälft i
samtalet och då det verkar finnas vittnen som inte heller
verkar 'hellre lägga benen på ryggen

och som ta till harvärjan', så händer det faktiskt att. Men
som sagt, ofta nog är jag ensam om upplevelsen, sällskapet
på plats brukar bara vara den som just då har skurkrollen.
Hur det än går sedan, kan det

som sagt inverka menligt på mig rent känslomässigt i flera
dagar sedan. (Nu har jag en sådan där gammal svängig och
otäckt munter låt i huvudet igen, om du har en smula själv
erfarenhet av det, så vet du nog

hur det kan låta. Själv kan det få mig att brista ut i sång och
kanske dans även. Jag blir så där äckligt positiv i stunden
stundom) Jag blir då mera av en rädd liten dystergök och
en bekant till mig fällde frågan

'Men hur mår du egentligen? Vad då egentligen? Tänkte jag
nog och såg nog ut som ett mindre åskväder över Alingsås
eller Gävle den dagen. Ibland då jag läst en bok som något
tilltalat mig känns det bara 'bra'.


(Hade en gammal fransk chanson
i huvudet under redigeringen, nu
kan du försöka dig på att glömma)