Jag blir kvar
allt längre
ute i skogen

Fönstren lyser
allt längre bort
mellan träden,
som skeppslanternor
långt bort i tiden
under alltför vida rymder

när en morselik teckenföljd
når mig:


s – a - n – t – i – a - g – o


Sambandslinjen
hålls

med stor ansträngning


och sista unset



energi



precis så öppen

att de fyra stavelserna
nätt och jämnt
kan tydas:


san – ti – a – go


som ett sista sinande
livstecken
från Voyager 1
i sitt tysta fall
mot konstellationen
Camelopardalis,
ur människosläktets minne:



s – a – n – t – i – a – g – o



och skogen vakar

tyst

över ett falnande,

och stigarna bort
glömmer återvändo,

och vittnesbörden
bär bokstävernas glesa
blippande
ur ett ändlöst fjärran,
där seglen sjunker
i horisonterna:


s a n t i a g o



sant
sago

anti


ago





sant
sago

anti


ago