Var det verkligen julafton i förrgår?

Eller drömde jag det? Sveriges milt hysteriska eufori över att återigen få

bygga ett luftslott bestående av ett
surrogat för kärlek. Folk riktar sitt
fokus åt helt fel håll och känslan
av tomhet och meningslöshet
är massiv och monumental.
Min förtvivlade alienation när
jag vaknar och kräks på natten
häftigt och intensivt i en stark
längtan efter att äntligen få åka
hem, att dö i samklang med den
våldtagna och fördärvade planeten
som inte får den professionella
intensivvård som hon så väl behöver.
Min psykosomatiska utmattning i
kroppen är extrem och så har det
varit i 30 år av en psykisk triathlon
i Olympiska spelen som mamma
och pappa tittar på men byter kanal
till något frikyrkligt väckelsemöte
spektakel och glömmer bort att jag
existerar. Julen gör mig sjösjuk av en
prepsykotisk övergivenhet men jag
tycker att det är underbart att vara
ensam och slippa försöka leva upp
till folks rubbade uppfattning om mig.
Jesus Kristus ser på mig med sin
accepterande blick och räcker mig
en kall flaska öl medan han gör en
felsökning i min själ och mitt psyke.
Var det verkligen julafton i förrgår
eller drömde jag att jag klev upp
milt hysteriska euforin över att
bygga ett luftslott bestående av
ingenting och ingenstans i ett
status quo som vill gå och kräkas
i en stark längtan efter mamma
och pappa 1973 i den välsignade
tiden innan allting gick sönder.
Min vän katten Winston ligger
i min famn i total tillgivenhet,
det är exakt så livet ska vara.