I den absoluta meningslösheten finns inget ljus för själen att hålla fast vid. Tillvaron flyter fritt i ett virrvarr av dagar och nätter och det är ingen som riktigt bryr sig om man lever eller dör och allra minst man själv. Psyket är ett tilltrasslat kaos som det inte går att nysta och bena upp och ens osammanhängande ord är det ingen som orkar att lyssna på. Man bor i hål som man hyr i andra hand av kommunen och ens självkänsla har för längesedan slutat att existera och det går inte att minnas någonting gott och bra i det så kallade liv man har levt.
Man vaknar på morgonen med den isande känslan av: nej inte en dag till. Boendestödjarna är mutade av djävulen till att vara så dryga och otrevliga som möjligt och varför tar jag inte livet av mig så att jag slipper denna pinsamma tortyr? Mitt liv är en härva av lögner, svek och missförstånd och medicinen hjälper inte mot den blixtrande ångesten.
Jag är 70 år gammal kärringjävel och jag har absolut ingenting att leva för. Folk tittar bort när jag går på stan. Jag är en värdelös människa det kan jag villigt erkänna och nu ska jag tända en cigarett för att få tiden att gå.