Jag överskattar folkets djup;
missbedömer mina samtida,

De är mer maskinella
än jag befarat,
sävligt stimulistyrda, grusballade,
blankögda, grunda,
tumlande
i sina trånga begränsningar,
nerklippta
i fördomsloopar,
körda i botten
mellan jul och midsommar,
djupt i knullfällan
och kultingskrikförbannelsen,
eller mellan pensioneringsfatwan
och eldbegängelsens sotuppflog,
ängsliga under den sociala kontrollens
snåla blickar,
fetbojade i tvångstankar,
lustlallande,
obenägna och oförmögna
i helt-i-onödan-liven

Jag måste vänja mig
vid de samtidas tomheter;
deras rabblande inlärdheter,
deras slamrande tomma tankegods;
bräkande vokaler, karga konsonanter
huller och buller
med rapanden, knäppande leder
och pysande flatulenser;
samtidens brakskitande,
urinstinkande soundscapes
i tv-soffor och fyrhjulsdrifter,
i mannaåldrarnas olästheter
och gapande, skrikande underhållningsosmaker
i skälvande runkolympiader;
bågnande i arselkulter
i hyreshusupprepningarnas tusenfalder;
köttkvarnsgenerationernas svällande fetmor
i tröstlösa verklighetsmorgnar
och tidsfördrivsbedövade dumdomningar,
de bussförda och T-banade
böjda
över lysande ordergivor