Aida du står där med utstrålning som få, du lyser upp tillvaron oavsett hur grå.

Din närvaro går ej att missa, kanske för att du aldrig kan sluta fnissa.

Den famn av omtänksamhet du besitter, lugnar vilket barn som helst. Oavsett hur bitter.

Och ett barn i din närhet jag blev, häpnades. Det var som om jag utforskade världen på nytt, upplevde allting för första gången, en underbar paradox.

I denna utopiska illusion var vi större än livet självt. Likt Maradona sensommaren 86 flög vi likt den drake i kosmos högre än aldrig förr.

Livet var din kanvas och du var Salvador Dali. Du såg mitt naknaste jag, mitt fulla jag, ofiltrerat och för alltid.

Började känna att du var min, det var då min värld började falla. Falla som tårar från din kind.

Det var oundvikligt, som allt gott sprack även denna utopiska illusion. Ett slut som skulle förstärka en annan verklighet, en dimmigare tillvaro, där du lyser med din frånvaro.

Skapade ett tomrum, ett hål som åt upp mig inifrån. Tomheten blev oumbärlig, tog över tid och rum. Då världen stannade stod jag där vandrandes i min egen öken.

Att vakna var som en evig baksmälla av ångest och ensamhet, men skulle göra om allt, för dig. För att leva om den stunden i all evighet.

I fantasins teater förförde du mig med din blick, din passion flöt över mig som en flodvåg, och jag drunknade i dig.

Tack för tårarna, Aida.