Jag minns, eller tror mig minnas,
hur det var just där och då.
Hans händer om min hals,
hur de sökte sig väg dit som i en dimma,
likt i ett mörker.

Jag tycker mig minnas alldeles innan,
precis före det där som skulle bli
ett som avgörande ögonblick.
Mina ögon mötte
hans egna som sömndruckna.

Som om han inte ville döda mig,
men mera drevs av övertygelse
än faktisk lust. Min blick sökte hans
och då han såg in i mina egna ögon,
veknade han och förskräckt släppte han taget.

Jag har brukat vakna ungefär då
och även denna tidiga morgon,
var det just en sådan där dröm,
som en sorts dagens fruktan.

Han kommer att döda mig då
jag ännu sover,
då han slipper möta min blick
och se anklagelsen stå skriven där.

Han kommer att strypa mig
då jag ligger och sover.
Jag brukar försöka hålla mig vaken
tills jag tror att han har somnat vid min sida,
som trygg över att slippa vila ensam.

Jag vaknar ofta tidigt
och mitt i en mardröm
om att jag håller på att bli mördad.

Ändå ser han på mig om dagen,
precis om den där mardrömmens innehåll
och stämning vore just fjärran.

Men jag fruktar natten,
medan det ännu är dag och jag bara vet
att jag måste låta honom få somna först.