En riktig författare är ungefär lika äkta som någon som övat och fortfarande söker upprätthålla sin egen version av kvalitet. Bara att en del människor verka hålla sig till en enda profession och andra är en sorts mångsysslare. Annars brukar människor skilja sig i 'måste göra', annars blir de oroliga. Och så de som redan är oroliga och 'inte duger till ett riktigt dagsverke'. Vilka betraktas som lata, sinnesslöa, galna eller visserligen duger till arbete, bara att de mest duger till att sabotera för sin omgivning. Var de kommer in som istället för arbetare, kallar sig artister och 'bara gör i väntan på bättre tider'. Även de som arbetar kan ju vara 'artister', ha anlag för att underhålla sig själva eller omgivningen. Kan då 'artister' rå för sin ådra av 'artisteri'? Förmodligen inte, även om de verkar kunna vara 'vapenvägrare', passar illa i produktionen. De 'passar bättre' till att 'underhålla trupperna'. De är att likna vid de spelare som visserligen befinner sig på planen, men gärna och med varm hand sysselsätter sig med att 'passa bollen', om det nu visar sig att de skulle råka få den. Likt den filmiska produktionen kan kräva 'passare', kräver annan produktion 'uppassare'. Alla som visserligen har en syssla, kanske som assistent eller utförare av annat slag, de vilka står på pass, ungefär som en krypare vid tennisnät eller vilken bara väntar på att kunna 'gripa in där det uppstår ett behov'. Men liksom i krig, det mest hela tiden behövs 'fyllas på' med 'någon som väntar', om någon vakans plötsligt uppstår. Det finns de vilka verkar ha en översyn, de passar till chefer av olika slag. De verkar kunna uppfatta vad som behöver göras, och så kan de ofta nog själva 'gripa in' där det uppstår en lucka i ledet. Mångsysslare vill ofta nog kunna vara som sin egen chef. Kunna visserligen lära sig något, men samtidigt äga en sorts hunger att 'prova allt'. Som inte verkar kunna bara några saker, utan i stort sett alltid 'ser vad som behöver göra' och de 'bara gör det', om det är så att de själva vid givet tillfälle förstår att de 'duger sysslan till'. Kanske för att de 'bara vet' eller för att de 'gått kursen'. Det behövs myriader av alla möjliga sorters människor. I strid och krig behövs det 'kanonmat', men även i ett människans samhälle, en del bara är, eller i vilket fall blir, ledare, dåliga ledare, mellanbra ledare och goda ledare. Oavsett vad de har för andra möjliga brister, de flesta 'duger något till', om just en sådan verkar behövas 'just där och då'. Skillnaden mellan att verka 'vara född till sysslan' och de vilka 'måste gå kursen', är ofta det att den ena 'passar genast' och andra måste gå 'den hårda vägen'. En del människor förstår genast, eller verkar göra det, andra frågar 'vad betyder det'? Att tvingas gå 'den hårda vägen', betyder förstås att de måste lära sig något från grunden och att alla oavsett status, verkar kunna lära sig under livets gång. Människor är även sådana till lynnet att de gärna tror att de vet 'hur något skall göras' och därför blir som upprörda då de ser att någon gör och provar att göra 'på sitt eget sätt', 'efter eget huvud'. Hur det kliar i huvudet och fingrarna att 'få gripa in själv', då någon skall av egen erfarenhet lära sig något. Problemlösning verkar vara en sorts samlingsnamn för hur att lösa en uppgift. En del människor verkar se och förstå 'genast', medan andra kämpar något mera för att 'lösa uppgiften'. Ofta handlar det förstås om att antingen verka ha talang och naturligt handlag. Eller att behöva lära sig saker efter hand och 'vara elev', eller som sagt, lära sig 'den hårda vägen', från grunden och uppåt. En del människor verkar finnas de flesta sysslor på vägen till mera vetande, som en lek och lust, de verkar mest hela tiden, vilka prova nytt och vilja lära sig att hantera. Många yrken och sysslor är just på det viset. De börjar med 'att lära sig krypa, innan de lär sig gå'. Men vanligt är även 'att tro sig kunna' och vilja eller råka 'hoppa över ett steg eller två' och så inse, tvingas inse, att det de 'hoppat över', var nödvändiga trots allt. Vi lever inte i en demokrati. Vi lever i en demo-krati, en värld för alla, skenbart för alla i vilket fall. Om människan nu består av såväl 'onda' som 'goda' egenskaper och sidor. Varför behöva 'bekämpa' mörkret när du välkomnar ljuset? Det är när någon verkar 'bekämpa mörkret' som skuggor har en tendens att växa. Det blir 'revolution' först när missnöjet växt sig 'tillräckligt starkt'. Någon har sagt att även inbillningens kraft är stark, det är där religiösa krafter har haft något att vilja säga. Som böcker och pjäser lik 'Möte vid Oxoket', bara en i raden av 'varningar', liksom böcker som 'Slottet' och 'Processen', 'Sagan om ringen' en trilogi i fyra delar, eftersom trilogin inleder med boken om Bilbo. Om och om igen försöker människor varna andra människor om mörkrets krafter, om den onda sidan får grepp om människan. Trots att det finns inom envar av oss människor. En del människor tar livet av sig för att de är rädda för sin egen skugga, andra för att de plågas av andra människor, av religiösa skäl och av 'ett dåligt samvete'. Oavsett vad de verkar ha för bevekelsegrunder, samvete och de vilka verkar sakna samvete. Som att 'vakna till sans och vett', först då de ser sig 'ställda mot väggen' eller är inom räckhåll för 'bleka dödens minut'. Alltsammans välkommet i den smältdegel vilken manar till författande av manus till litet olika alster. Nu är det ju långt ifrån alla romaner som är 'thrillers' eller detektivhistorier. Men sin beskärda del av kamp har de i vilket fall, för vem vill läsa en 'Missnöjets vinter', utan någonting att kämpa för? Han skrev förstås även 'Det var en gång ett krig'. Och så har vi ju även Mary Shelley's 'Frankenstein', vilken är ett slags monster, bara genom att försöka skapa ett.