Kära du.
Här kommer det en liten hälsning från lilla mig.
Jodå, jag mår precis som jag förtjänar,
som du ju brukar säga om andra människor än dig själv.
Så jag har tagit efter,
jag säger det om någon skulle vara knasig nog att fråga,
och det vet du ju hur nyfikna människor kan vara.

Ja, andra människor än jag förstås.
Jag brukar ju själv inte fråga andra hur de mår.
De kan minsann veta att berätta om de bara ges chansen.
Det är precis som om de stod i centrum
för hela världen och det gör de ju bara inte.

Där står ju jag, det borde de verkligen veta.
Det vet du förstås,
för du har ju alltid stått i min skugga.

Margaretha har en kusin in Kanada
som är så nervös av sig,
att när han är i matsalen på hotellet
där han jobbar och en av kvinnorna i personalen
häller upp champagne i tolv
bredvid varandra stående glas,
så blir han som gele bara.

Det är ogebripligt eftersom han kan se en man,
hans kompis faktiskt,
gå som på promenad mellan två skyskrapor
på en sådan där högt uppspänd vajer.
Fast det förstås,
det är ju en vän till honom.

Men Margaretha förstår sig inte på den saken,
kan hon få för sig att berätta om.
Vad han heter, kusinen?
Bertrand förstås,
har du inte hört henne berätta om honom förut?

Jaså, fasadklättraren,
han heter förstås någonting,
det borde han göra.
Men han är spanjor förstår du
och de har 'femtioelva' namn,
men vad han kallas för helt kort,
ja ser du, det minns jag då inte,
så här på rak arm och allting.

Vänligen (oläslig namnteckning)

(B - står för mera lättläst version)