Är det vinden som visslar
ute i mörker
och yrsnö,
eller ett svagt luftrörsgnissel
i Annas andning
på andra sidan Stora Drömskeppet
denna fluffiga januarinatt?

Många olösligheter ligger lovart
och läcker

Jag runkar styrseln ur mig
och vacklar till för en sekund
ute på horisonten

Tystnaden tänker med öppna ögon
och katten sover fem kilo varm
på min bröstkorg,
vyssjad av mina andetag
på själva livstidens svall

Det finns inget annat
mina händer älskar mer
än Gunwalds röda päls;
ingen annan, inklusive mig själv,
jag hellre umgås med

Tystnadens rörelse utmålar natten,
som öppnar sitt observatorium
mot Werner Aspenströms stjärnhimmel

Katten sväljer,
och Alltet hajar till,
minns något,
men tystnar strax vidare,
balanserande på Annas andhämtning
och ett knivskarpt nu

Katten reser sig,
tornar över mig
som en felisisk gud
bland pyramider,
för att omedelbart sjunka tillbaka
ner,
precis intill mitt ansikte,
och ta hela blickfånget
i anspråk
med sin sömniga kärlek

Jag hivar anteckningsboken
högt upp
i rum och stund
ur ryggläget
i en allt öppnare kosmologi,
med blyertspenna som stigfinnare
och rymdsond

Orden rasslar över papperet
under sylvassa stjärnor,
medan allt sakta vänder sig om
för att se vem jag är,
och ”jag är den jag är”

men är det vinden som visslar
ute i mörker och yrsnö
när betäckningsfrossan rister mig?