När jag hade brutit båda benen i skidbacken
och väntade på ambulansen, tänkte jag i och
för sig på att det gjorde ont och så. Jag hade
ju inte behövt 'busa' utan kunde ha åkt snällt

och som beskedligt nedför. Men samtidigt
visst jag att det kliande 'i fingrarna' efter att
just 'få busa' och det var genom att ta onödiga
risker som olyckan ser en chans att 'göra sitt bästa'.

Så jag hade väl i och för sig, 'mig själv att skylla'.
Men som sagt, det är oerhört svårt att 'låta bli'.
Försök själv, ja du bar ju dig åt, utan att riskera
'för mycket'. Men det är just det där 'för mycket'

som lockar så. Så när jag låg där och väntade
så kunde jag inte låta bli att 'busa'. Det blev
inte så länge som det skulle visa sig senare.
Ambulansen hade bara ett ärende innan, så

jag blev buren på en improviserad bår till hotellet
och där behövde jag bara ligga i en fyra och en halv
timme innan bilen kom och så bara det iväg till lasa-
rettet då. Där blev jag nog sövd ganska snart för

två eller tre dygn senare fann jag mig ligga på uppvak
och sedan fick jag komma till en sal med fyra andra
olycksfall. Vi hade det gemensamt att vi hade åkt
skidor och råkat ut för just 'olyckan'. Den hade visst

mycket att göra med 'oss människor' och det kan
en ju förstå. Jag var dock den enda av oss som
verkat 'bryta mot reglerna', på som pin kiv. De andra
hade visst helt oförskyllt råkat 'komma i vägen'

för några träd, någon människa eller som en gosse,
först krockat litet med ett träd och så vidare hade
färden tagit slut några meter ute på isen till en sjö.
Trots att ingen verkade ha lust att prata, vad det

verkade, och det kan ju ha berott på tunga med-
iciner mot smärta, så förekom det en del ljud där.
En del dofter även, kan en väl säga. Det luktade som
en städad hiss ungefär. Fränt av alla möjliga odörer,

svåra att riktigt gissa sig fram till vad. Eftersom ingen
sade något, envar i sin egen lilla privata värld av halv-
sovande, ville det sig att även jag befann mig i min.
Jag hade en del rent mentala minnen av hur jag för sex

månader sedan 'tagit körkort' och hur det kändes att
sitta i en bil, bakom ratten för en gångs skull. Utan
passagerare, som nödvändigt sällskap som hela tiden
skulle kommentera mitt sätt att vilja som handskas

med bilens möjligheter i trafiken. När jag satt där i
bilen kom jag på mig själv med att vilja sjunga och
strax därpå brast jag ut i en parafras på en låt som
varit en 'röjare' på sin tid. 'I can drive, I can drive,

I can drive, I can drive. Och så om igen. I can drive,
I can drive, I can drive, I can drive.' Dröm om min
privata lycka då jag tänkte tillbaka på den sortens
känsla av frihet, som grep mig likt en feber. Som att

bli förälskad ungefär, fast det mer nog handlade om
'att kasta loss', under ordnade former. Bilkörning har
något av egensinnigt beteende att göra. Jag var nog
den som följde humöret hyggligt ofta. Ibland körde

jag för nedvevade fönster och kunde 'sjunga för full hals'.
Jag var visserligen inte precis onykter när jag körde.
Det bara 'kunde verka så'. För att jag verkade så glad.
Bilens märke och prestanda? Tja, det var en gammal

begagnad Ford Mustang och den gjorde kanske över
200 knyck eller så. Bara att jag alltid såg till att hålla
mig strax under hastighetsbegränsningen. Det gick
inte att riktigt lita på att 90 km var just 90 km. Så för

säkerhets skull körde jag då i 88 km. Det fanns visst
en glass som hette så också. Kanhända inspirerades
jag av den. Körde mest på småvägar. Europavägar är
ju ofta asfalterade och 'fulla av medlöpare', så jag som

ville 'köra så det ryker', tyckte mycket om grusiga vägar.
En natt, det här var långt innan jag bröt benen i skid-
backen, drömde jag om dig igen. Du stod på en bro
och tittade ned i vattnet nedanför. Det var en hög

bro och jag kunde först inte se vilken bro det var.
I drömmar finns det saker och ting visserligen,
bara inte riktigt som de brukar ta sig ut i verklig-
heten. Fast dig kände jag igen på ditt sätt att röra

dig och på att du har rött hår. Det identifierar dig
trots att det finns massor av människor som har
just rött hår, i alla de nyanser och stilar. I alla fall
stod du ungefär på mitten av en lång bro och plöts-

ligt hörde du en kille säga något. Du uppfattade
först inte frågan och han ställde den igen. Med
något förändrat röstläge. Det handlade om vad
du gjorde och om du hade tänkt hoppa. Det hade

du dock inte en tanke på. Vaddå hoppa? Du ville
inte visa varken sorg eller glädje, bara stå där och
se ner i vattnet. Det skapade vågor och än högre
vågor om någon vattenmoped eller båt for förbi

långt där nere. Att stå och hoppa upp och ned,
kunde någon annan göra. Det hade hon då verk-
ligen ingen lust med vad det verkade. Killen stod
kvar en bra stund och sedan tog du några steg

tillbaka. Killen såg på litet undrande. Han verkade
vilja vet vad du såg där nere, om det hade någon sorts
värde som fick din nyfikenhet att 'ta överhanden'.
Så han såg på dig och så gick han fram till räcket

själv och tittade ned, som för att försöka se efter
vad du verkade ha funnit så intressant. Han lutade
sig framåt efter en stund och riktigt hävde sig upp
på tå för att kunna se bättre. Han hade lagt sina

händer på räcket och du fylldes av en impuls. Dina
händer sträckte sig en smula och du steg fram och
böjde dig ned. Med ett raskt tag om smalbenen på
honom, nära där fötterna börjar, fattade du plötsligt

och hivade grabben upp i luften och han singlade
elegant ner i en båge och nådde efter flera sekunders
färd vattenytan och försvann. Du hörde knappt något
annat än förvåningen i hans röst och skriket av skräck

då han föll. Hans huvud kom upp några gånger och då
såg hur armarna vevade en smula mellan dykningarna.
Vattnet slöt sig över hans huvud då och då. Sedan kom
en vattenmoped och körde över vattnet, precis där hans

huvud beräknades befinna sig och du såg honom inte
igen. Du bara stod där och såg ned i vattnet. Efter en
bra stund hörde du en röst säga något och du hörde
först inte vad den ville. Ja, och sedan vaknade jag

förstås. Jag vaknade av mig själv och det var morgon
den sjätte dagen. Att det var den sjätte såg jag senare
i almanackan. Dag fem i den månaden hade jag fått
veta att du skulle kunna vara att vänta 'inom kort',

vad nu det hade kunnat betyda. Fast det fick jag förstås
veta en smula senare. Jag låg alltså i en sal, nyopererad
och tog igen mig. Dåsig som jag var av medicinerna
råkade jag slumra till då och då. Dess emellan kom

det någon och tittade till var och en av oss i salen.
Det var litet olika personal men jag hade tydligen
fått en egen uppassare, som gjorde mig sina upp-
gifter och besök. Han sade aldrig något, utan pyss-

lade bara och tog hand om mig på olika sätt. Förut
om läkare kom det sköterskor och tog prover, med
och utan verktyg. Det var ingen som tog blod från
mig vad jag visste. Utan det var mest sänkan och

att lyssna på hjärtat eller ge mediciner och byta på
mig eller sängens lakan. Då lyftes jag upp som i en
kran eller så. Sedan gjordes bytet på några minuter
och så skjutsades jag ned igen och kunde känna de

nya och rena, svala lakanen mot ena kinden och
armarna. De var inte brutna, det var bara benen
vilka jag inte ens kände att jag hade några. Jag
längtade inte efter något. Inte ens efter något att

läsa, äta eller ens besök av något slag. Besök var
nog det sista jag hade väntat mig att få. Även om
de andra patienterna verkade få det då och då.
Jag saknade varken tankar på kärlek eller ens sex.

Det var som att finnas inuti en sorts bedövande
bubbla och jag sov nog bort en stor del av dagen.
Sedan kunde jag inte sova på nätterna istället.
Utan jag låg där i halvmörker och försökte se

något av det som kunde befinna sig utanför fönstret.
Sedan tänkte jag plötsligt på fantasier och drömmar.
Det hade jag inga. Det var som om hjärnans tanke-
verkstad var på semester. Det som fanns var vaka

och sömn. Mellan som sagt besök av personalen.
Gott käk hade de i vilket fall. Jag bestämde dock
inte själv, men det spelade ingen roll. På något vis
hade de reda på vad jag kunde och inte kunde äta.

Maten och drickat var det alltså inget fel på. Jag
fick visserligen bara en portion av det som dukades
fram, men maten serverades med jämna mellanrum
och jag åt själv. Maten ställdes på en bricka på mitt

bord och så svängdes bordsskivan över min säng
och den ände där huvudet och matintaget befann
sig höjdes till precis lagom höjd för att kunna sitta
upp och röra armarna för att äta. Efter några veckor

kom jag fram till att det aldrig serverades någon
soppa. Det fanns mat dryck och efterrätt. Men
även om det förekom sås hyggligt ofta, till potatisen,
pastan eller riset, så var tallriken aldrig djup som

den brukade vara om det skulle ha varit soppa i den.
Det förekom heller inga krämer till efterrätt. Det var
alltid någon sorts paj med någon tunn sås till eller
utan. Vidare kunde det vara några sorts mjuka kakor

eller en bulle, en serie olika frukter och då bara en i
taget. Några vindruvor eller andra bär förekom inte
heller. Dagarna flöt ihop och det kom som sagt aldrig
någon på besök till mig, medan jag låg i den salen.

Det var först när jag fick eget rum som det ibland
kunde komma någon jag trodde att jag kände. Kan-
ske hade mitt huvud fått sig en smäll också, för det
verkade mera som att andra tyckte sig känna mig

än att jag skulle ha känt igen de som kom. Efter sju
veckor fick jag byta salen mot ett eget rum och där
tillbringade jag flera månader. Rummet hade fönster,
men de gick inte att öppna. Handtagen hade tagits

bort och själv låg jag ju mest och kunde inte elegant
slänga benen över sängkanten och ta mig bort till
dem. Sängen hade en sorts staket i metall runt sig
och jag kom inte underfund med hur de fungerade,

trots att mina 'änglalika' sköterskor och skötare
utan problem fick dem att fall nedåt, just när det
var dags för dem att så vilja. (text från 2019 07 09)