Natten mot min elfte födelsedag så tog
min far livet av sig fyrtiosex år ung.
Det var en så otroligt fin present och jag
var så himla glad hela den dagen.
När jag tänker på det så drabbas jag av
vidunderliga konvulviska skrattanfall av ren lycka.
Skämt åsido så förstörde min fars självmord
hela mitt liv och att jag lämnades ensam
med hela det jävla förkrossande traumat.
Överge inte era barn i deras allvarliga trauman för då kan det gå helt förbannat åt helvete som det gjorde för mig när jag var schizofrent psykotisk under ett år av maximal skräck.
Jag har rätt så allvarliga psykosomatiska problem med fysisk och vanlig trötthet nu
fortfarande fyrtio år efteråt och jag
posttraumatiskstresskräks då och då på nätterna men annars så är det hyfsat bra.
Jag har verkligen inte förtjänat mina problem och det är väldigt viktigt att komma ihåg.
Jag skulle vilja ta alla psykiskt dåligt mående barn och ungdomar i min kärleksfulla famn och deras rädda, frustrerade och maktlösa föräldrar och övriga i deras omgivning.
Om jag var multisupermångmiljardär så skulle jag helt gränslöst pumpa in pengar till psykiatrin och till förebyggande organisationer.
Fyra stycken 15-29-åringar begår självmord varje vecka i vårt fina välfärdsland Sverige.
Vad är det som är så väldigt fel på samhället?
Själv så låg som elvaåring i min säng med ett skrikande kaos inne i huvudet och jag valde strategin att förtränga och stänga av. En strategi som kan fungera perfekt men som i det långa loppet är extremt självdestruktivt.
Det håller så länge det håller och sen så håller det inte längre och man blir mer eller mindre psykiskt sjuk. Varför måste livet vara så hårt och grymt?