Tänk dig att en illusionist döms för ett brott
där straffet renderar i fängelse.
Efter att ha tillbringat någon månad i sin cell,

kommer någon för att ge mat
till den i isolering placerade gästen. Men efter
att ha tittat i luckan,

före själva utdelningen, funnit rummet tomt.
Ändå är det ett sådant
där 'fisheye' att kunna se hela rummet med.

Illusionistens lösning
på behovet av egensinnigt beteende som av
ledningen söker begränsa

personens möjliga behov av privatliv,
har gjort det till en
högst egen version celldelning. Maten skjuts

förstås in på en bricka
genom en lucka i väggen, för placering på en
i väggen placerad hylla.

Där den kan hämtas och efter måltiden även
ställas tillbaka för hämtning.
För att undvika 'missbruk', är den försedd

med en 'sluss', det vill säga att...
men här kommer jag nog ifrån ämnet...
Illusionisten har

i detta fall kommit på den fina idén att få det
att verka som att cellen
är tom, trots att den är 'fylld'. Hur det går till

är nog en sådan där
hemlighet som 'vår' illusionist inte i onödan
skall behöva dela

med sig av. För att krångla till saken en smula,
väljer jag att placera
tiden för dramat till omkring 1972, en dag i juni.