En del döda
tar form först nu

Åratal senare
mojnar villervallan runt deras pågåenden
tillräckligt;
hettan svalnar betydligt,
och livets inkonsekvenser lägger sig
som dammet i ett lämnat rum,
och avslöjar verklighetens roterande totem,
hitintills missförstådd
- och man börjar inse
vem – och för den delen vad -
man haft att göra med

En del överraskande företeelser
ger ledtrådar
och bänder upp ögonblicket
i en Satoriblixt
som lämnar en bild etsad
på retinan och sinnet,
som fotografen Kerstin Ståhls magiska,
nattliga januaribild av en häger
på ett isflak
i hamnens svarta vatten,
med det moderna bostadskomplexet
för välbärgade
bakom sig på kajen,
med alla ljus strålande
ur alla fönster,
förmedlande intrycket av ett rymdskepp
just på väg att lyfta
i den ödsliga klyftan
mellan arterna;
Homo sapiens bortvänd
i ensamma tankespel,
hägern solitär
med det vibrerande, plågsamt lysande
bostadsskeppet
bakom sig;
en stolt bevingad med vingarna hopfällda,
symboliserande den som är av sig själv,
i sig själv,
hotad i dessa tider
där skuggorna faller;
fotografiet en ofrivillig analys
av evolutionen vid korsvägen