När migränaurans mareld smyger upp
bakom medvetandet
är jag inte beredd

kan inte formulera

tänker på fåglar,
det är fågelräkningsdagar
och förintelseåminnelse
och jag minns inte att grönfink heter grönfink
eller att Theresienstadt heter Theresienstadt

och inser att jag är i en attack,
men trots stor ansträngning
kan jag inte minnas att migrän heter migrän

blir orolig och kall,
men inte panikslagen

känner mig tillspillogiven, kölhalad
- men är långt från dessa ord

Jag känner gången av detta,
det lyser och blixtrar
i synfältet,
synen viker domnad

Det gör mig lättad,
för det bekräftar migränens aura,
och en stelhet växer i mitt sinne
medan anatomin
sakta
stelnar
i en antik statys fångenskap

Jag är surrad vid en osynlig totempåle,
avigheten brusar i min tomhet,
orden är okända varelser
som tumlar, kluvna och halva
som konstellationer och järtecken
omkring mig

Språket avfolkas,
orden skramlar bort
som burkar förstrött sparkade
över en parkeringsplats
vid en ICA-butik
i en landsortsstad
där perceptionen domnar
utom synhåll

Jag är bergskedjan som nöts ner i sanden
över högplatån Cievrraláhku,
lika hård, lika eroderad,
minnet genomsållat
av vita fläckar

Jag häver mig upp, kryssar
på kvarvarande ord
som rasslar ur sina förråd,
min dag omgiven av glömda namn;
barkbåtar i en barndom

Jag griper efter de närmaste,
ger upp andra;
Laksmi Shankar sjunger i bakhuvudet;
Raga khafi,
utan riktningar, utan adresser eller uppfostran

Drar på P1,
lyssnar ordlöst
till en trygg röst,
men hänger inte helt med
i radioröstens resonemang;
har stora luckor i språket,
men tonen känns trygg,
som flockblomster
i ett sanatorium

Jag håller P1:s lugn
tätt intill mig,
är en hjälplös, upplöst
någon

Laksmi Shankar sjunger i mitt ansikte;
Raga khafi, full med kärlek
och hälsningar från Kuan-yin,
barmhärtighetens bodhisattva Avalokiteshvara
och Dalai lama

Med mina identifikationer avflagnande,
”I'm going, I can feel it”,
letar jag i medicinlådan,
vet att jag brukar ta något
vid mina migränattacker,
men minns inte namnet på tabletterna,
chansar ändå på Ipren;
det låter bekant i min mun
när jag läser högt på burken och lyssnar
till min avlägsna, ekande röst,
som i ett minne, en svag erinran

Laksmi Shankar sjunger

Jag minns plötsligt namnet Diklofenak,
men det låter fientligt,
som ett ormbett i ormbunksskogen,
och på ett snett, vint sätt vet jag
att jag inte vill ha den medicinen,

lyckas med lite besvär sätta på vattenkokaren,
tar en mugg pulverkaffe,
skippar frukost,
som känns alldeles för komplicerad,
hittar med ena ögat en fågelbok,
bläddrar,
påmind om grönfink, blåmes, talgoxe;
uttalar dem, de tar plats i min mun,
känns vartefter alltmer bekanta

Blixtrandet i ögonvrån viker sakta,
och jag vet
att mer och mer av intellektets innehåll
ska svalla tillbaka
och plötsligt finnas på plats när jag söker,
och jag ska minnas nötväckor
och det Theresienstadt där min svärfars mor
mördades

Laksmi Shankar sjunger
Bhajan de Mira: Raga bharavi,
röst svävande i tröst, omtanke,
röst som står högljudd omkring mig,
till försvar,
viker inte; jag känner mina händer återvända,
mitt ansikte öppnas mot vintersolen

men jag vet hur tunn hinnan av det välbekanta,
det familjära, är;
hur allt jag svänger mig med
ligger löst i blåsten,
utan garanti, utan rep, utan stegjärn;
lätt förgånget;
och jag kan utan vidare
förlora det jag känner som mig själv;
sjunka tillbaka i det opersonliga,
det kosmiska,
Guds anonyma ensamhet,
på jakt efter ett jag i alla människor

Migrän och Schizofreni
är penselföringar
för det abstraktas konst,
bortom varje dagligvara, varje persona,
och även det konkreta är abstrakt;

en slags hänsynslös overklighet,
gräll bakom det påstådda