Det här var på 'på den gamla goda tiden', omkring 1976 eller kanske några år senare, jag gick i vilket fall en hel del på bio då, cyklade eller gick ofta med en vän. Jag och Jonas och min bästa väninna Allena Rasplund gick omkring och 'drev' litet planlöst sådär och när vi gick över en av stadens broar... ...fick jag lust att gå på bio och vi slank in på södra sidan av Götgatan. På den tiden var det inte så stort utbud av biografer, filmstaden var inte byggd än och med Röda Kvarn mitt i city, det vill säga kring Östermalmstorg södra eller så, fanns det nog inte mer än cirka 89 stycken biografsalonger. Det var en sådan där visning i matiné och i salongen var bara något dussin själar med oss tre vänner. Killen som rev våra biljetter såg mig i ögonen, men först såg han förstås på mina skodon, upp längs hela min kropp, stannade till vid min tröja och vad som såg att bukta ut där ungefär i brösthöjd, jag bara varken urringat eller bysthållare just den dagen och det var dag i juni. I alla fall betraktade gossen mig uppifrån och ned och jag glodde förstås trotsigt i egen favör. Vi brydde oss inte så mycket om vad det var för slags rulle. Det var en samproduktion i alla fall, Amerikansk, Brittisk, Fransk och Norsk. Vi köpte några påsar godis innan vi gick in och satte oss någonstans i mitten av mitten. Det vill säga på sjunde bänk eller så. Salong tre av tre möjliga biosalonger var den minsta, ett dussin bänkrader med blodröda samt slitna bänkar till stolar. Någon färre än femton stolar per rad och inga armstöd. Det var onumrerat och vi kunde ha satt oss precis var vi ville, utom i knäet på någon som redan satt sig ned. Det var en stunds reklam först och det var inte helt nedmörkt i lokalen, så det kunde fortfarande trippa in människor om de var sugna på något. Genren var nog inte varken action, komedi eller romans. Minns faktiskt inte just vad det kallades. På något sätt ville jag och de andra nog bara känna oss lätt spontana och gav egentligen sjutton i vad som visades, bara vi kunde få komma ifrån hettan utomhus för en stund. Även om salongen inte vara av yppersta kvalitet med det senaste i luftkonditionering, var det i vilket fall mera svalt och det gick att andas där inne. Efter reklamen kom det en del text och musiken var någon lugn låt med lugnande röst. Sedan tystnade musiken och det kom litet som nog kunde vara tysk romantisk och klassisk musik i stil med 'Fru Elise' eller vad det nu kunde vara. Det lät bara i stil med, inte just det stycket alltså. Det visades en lantlig idyll, med ängar, träd, vattendra, en sjö och några hus och betande djur. Hur mysigt som helst och så kom bilden närmare och på vägen gick ett ungt par hand i hand, de stannade till framför en hage med hästar och så hördes ett buller från himlen. Fortfarande spelades den mest intagande musik och allt var så vackert. Från himlen dansade det ner tre lätta jaktplan av modell 1942 eller så och med smattrande kulsprutor som ur vilka det såg ut som om det sköt ut eldslågor, blev huset till en trasig myrstack, de betande djuren föll som stickor och det unga paret påminde om fångar som blödde när de utsattes för kulor från en exekutionspatrull. Strax därpå byttes musiken till Järnvägsgalopp (också det klassisk musik, ja hela filmen igenom var den mest utsökta musik) och plötsligt var det som en scen ur någon romantisk film utspelande sig som i 'Borta med vinden', bara att det nog var en annan film. Där var i alla fall en picknick och fest med kanske ett tjugotal civilister klädda för en lördag i fina och vackra kläder. Där var många familjer, med mammor, fäder och barn i olika åldrar. De åt och drack, skrattade och var glada och solen den sken. Det var en sommardag med uppehåll och ytterst litet vind. Till den mest intagande och vackra musik kom så soldater sittande till häst ridandes i raskt tempo ur en närliggande skog och de drog sin sablar samt pistoler och mejade ner människor på skön dagsutflykt. Det visades i slow motion hur vidrigheterna tog sig ut och blodet stänkte medan slakten pågick. själv chockades jag förstås av de vackra miljöerna och den underbara musiken. Nästa scen var ombord på ett fartyg, det såg ut som ungefär 1935 eller så, kanske något mera tidigt ändå. Ungefär från tiden då bilar fortfarande såg dyra ut nog började förses med tak. Andra världskriget hade nog inte börjat än i vilket fall. Det såg ur som mellankrigstiden eller så. En ubåt dök upp vid horisonten, den hade intagit ytläge och såg ut att lufta innandömet medan den tog emot last från ett ytfartyg vid dess sida. Varken den bunkrande skeppet eller ubåten såg ut att föra något lands identifierande flagga. Då de var klara sågs fartyget stäva iväg och ubåten började sjunka medan vågor slog in över däck och den vajertäckta relingen. Bara tornet och ett smalt rör stack upp över ytan och till slut syntes bara röret cirkla kring horisonten likt en mås på jakt efter sittplats eller byte. Kameran närmade sig åter den lilla näpna lyxkryssaren. Den var inte alls lika stor som dagens lyxkryssare och den var försedd med skorstenar och inte som förra seklers fartyg med master och segel. Omkring relingen syntes manskap som nog utgjorde besättningen på båten och i mera takhöjd, bara inte längst upp, det var promenaddäck i två plan för resande och där rörde sig mest gäster och en del vitklädd personal. Det var en rätt stilla dag och fartyget rörde sig som lojt över lugna vågor, någonstans utanför kusten i stilla havet troligen. Musiken flöt lugnt och stilla, ,som en pianokonsert av Chopin ungefär. Sedan var det dags för middagsmat troligen, det var precis i skymningen, människor av litet olika ursprung och plånbok samlades i den salong som var dukad med golvfasta bord och stolar. Borden var försedda med sarg och det fanns små 'spikar' där tallrikarna kunde fästas. Likadant var det med glasen, platsen för dem var försedd med förankring och glasen var på motsvarande vis försedda med hål i foten. Den första torpeden gjorde personalen medveten om hotet, den tog litet snuddande i aktern och gjorde inte så stor skada att fartyget kunde sjunka. Kanske var det en drivande mina? Folket ombord visste inte riktigt vad som träffat dem, bara att det hörts en explosion och att fartyget krängde till en smula. Trettio sekunder senare tog fartyget emot en andra torped, den träffade i fören och efter två minuter ungefär kom så torped tre och fyra och människor samt bråte sågs flyga all världens väg. Det var scener från inne i matsalen och plötsligt var allt delar av det mesta en själv kan tänka sig i en blandning av skadade människor, blod och sönderslitna rester av vad som nyss var en hyggligt uppsluppen middag. Alltsammans ackompanjerat av underbar klassisk musik. Efter en och en halv timme tumlade vi tre ut ur salongen. De övriga besökarna hade lämnat biografen inom den första halvtimmen. Dussinet scener hade passerat och jag lovade mig själv att aldrig mera lyssna på instrumental eller den allra mest intagande sortens musik.