Horder av otroligt förvirrade och vilsna människor går och cyklar omkring i city och tycker att livet är underbart och helt OK.
Att argumentera med dem är lönlöst för de är helt besatt övertygade om att de har rätt när det gäller exakt allting. Fåglarna flyger i cirklar runt staden och brinnande tåg kör i full fart i båda riktningarna. Tusentals lik flyter i Svartån och covid har muterat till en direkt dödande variant. Men innevånarna i den lilla gemytliga och skötsamma staden är så behjärtansvärt positiva och optimistiska precis som de har hjärntvättats till att vara ända sedan de föddes.
Själv så sitter jag i min källare och läser Fjodor Dostojevskij och mellan ångestattackerna är jag glad och upprymd. Min mat är snart slut så jag måste ut och palla äpplen och potatis.
Mitt liv har varit ett enda långt fiasko, ett svart pärlband av katastrofer och det gör inget om döden kommer och hämtar hem mig. Horder av lyckligt euforiska människor på gatorna, som att i dödens närhet så känner man att man verkligen lever. Jag lyssnar på punk, the cure och joy division och det är det perfekta soundtracket till situationen. Covid 66 har dödat miljarder personer och alla sitter vi i samma läckande båt. TV och telefoni är utslaget liksom radio och internet. Elektriciteten kommer sannolikt att lägga av snart också. Jag har inga närstående eller
släktingar men jag och min katt Sigge älskar varandra. Jag byter bok till Karin Boye och sugs in i en annan underbar värld. Vår civilisation var ändå helt ohållbar, så lika bra att vår ras försvinner från Jorden eller nästan i alla fall.
Gud är min huvudkudde och mitt svärd.